Förr räddade låten mig, nu har textraden irrat omkring i min hjärna i flera dagar och bara irriterat mig. Fast samtidigt vet jag att det är precis det jag gör. Tappar bort mig själv genom att bara tycka synd om mig. För ett tag sen satt jag på ett möte där en person som just tyckte synd om sig själv kom på tal (ja, ibland pratar man om andra människor på viktiga möten). Orden som de andra närvarande sa träffade mig stenhårt och jag har sedan dess på allvar försökt jobba på den delen av mig själv. Men ibland rinner bägaren över.