Igår ringde jag för första gången i mitt liv till SOS Alarm. Det var en man som föll ihop utanför Konsum och jag var den enda som reagerade till en början. Min första tanke när jag såg honom var; ”Nej, nu måste jag göra hjärtmassage!”, men det behövdes inte. Han var bara väldigt berusad och slog sönder ögonbrynet.

Under de minutrarna jag var på plats blev jag förvånad över ett par saker. För det första var jag mycket lugnare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle vara i en sådan situation. Inte för att jag är rädd för blod eller kan se mig själv få panik, men jag trodde ändå att jag skulle vara mer speedad och nervös än jag var, vilket ju är en bra grej. Lugn som en filbunke liksom..

Sen så blev jag så förvånad över att det tog så många signaler innan de svarade när jag ringde 112. Det gick säkert fyra eller fem signaler innan någon svarade. Som ett vanligt telefonsamtal till vem som helst. Jag trodde de skulle slänga sig på luren med andan i halsen och liksom; ”Hallåvadärdetsomharhäntkommernågonattdönu?!”, men så var det ju inte alls..

Jag var lite skakig direkt efteråt, eller mer fylld av obehag, men nu är jag okej, och jag inbillar mig att mannen också mår bra nu.