När jag minst anar slår den till. Verkligheten. Den kommer till mig och gör sig påmind om sin existens. Egentligen är jag mycket väl medveten om att den finns där. Hela tiden faktiskt, ändå blir jag lika förvånad när det slår mig att det faktiskt finns en verklighet. Det gör liksom ont, trots min medvetenhet. Varför känns det som om jag inte lever i den? Jag står lite på håll och tittar på när alla andra lever i verkligheten. När alla andra gör det de vill. Det de brinner för. Jag bara står där och låtsas att jag är med. Med dem. Lite som den utfrysna flickan på skolgården. Hon som säger att hon inte bryr sig att hon inte får vara med, hon har ju valt själv att stå där ensam, men innerst inne vill hon också leka. Leka med de andra barnen. Precis så känns det. Jag står där och ser på och vet inte hur jag ska göra för att få vara med. Vara med de andra. I verkligheten.

_{Fotot är taget från www.henrikpalm.se}