Innan jag sätter mig ner och skriver mina inlägg i bloggen så har jag oftast tänkt ut i förväg vad det ska handla om. Det brukar bli bättre då. Men i dag har jag egentligen ingen aning om vad jag ska skriva, känner bara att jag är tvungen att skriva något. Min hjärna sprängs snart av alla tankar som snurrar.

En och samma låt spelas ur högtalarna hela tiden, men jag är både för feg och för dålig på engelska för att kunna citera den. I vilket fall som helst känns det som om hon sjunger mina tankar.

Varför känner jag mig otillräcklig? Det är som om allt jag gör måste ha betydelse för alla andra och gör jag något fel bryter jag ihop. Som nu, nu sitter jag här och undrar vad jag kunnat göra annorlunda.

Blir så arg på mig själv att jag inte kan förklara hur jag tänker och känner för de personer som bryr sig om mig. Det är någon sorts spärr. Orden trasslar ihop sig inuti huvudet och ut ur munnen kommer bara sörja.

Jag har sett en av de vackraste skapelser mina ögon någonsin har skådat, ni vet en sådan där människa man skulle kunna titta på i flera timmar. Men medan jag sitter och betraktar den här mannen så slår sanningen till mig och, jag faller till marken med en duns. Varför gör sanningen alltid så ont?

"Take my hand,
cause you're the only one who understand
and I can really use a friend tonight,
to tell me things will be allright"
~Mars TV – Fun without guitars.