Det var den där dagen i september då jag satt i en bil på väg till Hedemora. Jag var olyckligt kär och nervös. Tankarna gick från killen som satt bredvid och körde bilen till katten som snart skulle vara min.

Jag minns att jag blev tvungen att ringa ett samtal för att fråga om vägen och nervositeten steg och med den kom törsten. Vi stannade vid OKQ8, jag ringde och inhandlade en flaska vatten. Ja, bara vatten stod det på den. Inget mer, inga konstigheter och ingen smak. Jag tyckte om flaskan och den har följt med mig sedan dess. Den har funnits i min väska då jag haft med mat till skolan eller rest någonstans, annars har den stått i diskstället och väntat på att bli använd.

I sommar skulle den agera vattenflaska på jobbet. Två dagar hann den med tills jag i dag av någon konstig anledning lyckades köra över den med postens elbil. Jag stannade vid min första låda för dagen och sprang ut med posten, när jag sedan skulle köra iväg small det bara till och min första tanke var; "Skit, punktering". Men icke, där bakom mig på vägen låg min flaska tom, trasig och oanvändbar.