”Ibland är det så svårt att vara den som gör något..”

20131012-190725.jpg ..skrev jag och funderade på hur jag har det med mitt civilkurage.

Gårdagen är suddig. Jag skulle ta tunnelbanan hem från Gamla stan någon gång strax efter midnatt, det var lite småstökigt och det stod ett gäng innanför spärrarna. Mitt sällskap skulle till den andra perrongen och vi kramades hej då, sedan är minnet dimmigt. En sparkande fot, kanske två. En kille som sjunker ner på golvet. Blodet som rinner ur näsan. Ur munnen. Jag minns vagt hur jag knuffar undan folk som vill fortsätta sparka och känslan när jag får ögonkontakt med mitt sällskap som inte hunnit med sitt tåg. Jag pratar, lägger i framstupa sidoläge och tar fram papper ur väskan. Hinner tänka så många tankar, på kurser jag gått, gubben i Vimmerby och döden. Sedan kommer vakterna och poliserna och TV-teamet. TV-TEAMET!!? Jag minns att jag blev arg, arg på TV-teamet, men jag satt kvar där på golvet med blodet och killen med den sneda näsan och bulorna i huvudet tills polisen tog över.

Det mesta är blurrigt, men de kalla poliserna, vakterna med handspriten, sällskapet, folksamlingen och blodet finns där. Och civilkuraget.

Det här inlägget är postat i Okategoriserade av maria. Bokmärk permalinken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>