Jag har kompisar som bor bra många mil från mig. Frida har jag inte träffat på över ett år. Camilla är i USA i 3 (!) månader och Jane och jag har aldrig tid att träffas, men inte går min värld under för det! Man lever sina liv på olika håll, så är det att bli vuxen. Jag är så himla less på allt gnäll om att det ska jobbas på olika ställen i sommar. Jag saknar er också. Men ni kommer ju tillbaka. Eller hur?
 
Det är två månader sedan jag var i Alfta senast. På den tiden har ingen hemmifrån vart och hälsat på mig förutom Kristina och Sunok. Jag kan räkna på en hand de gånger någon annan än mamma har ringt till mig. Så varför sitta och tjata om att man inte ska "glömma bort"?! Glömmer ni mig?

Till "Nilssons Maria" : Okej, jag har kanske inte kollat upp någon fakta om varför Woxstock inte fick vara kvar på Forsparken, men ärligt talat tror jag att det skulle locka mer folk dit om ni flyttatde tillbaka. Eller vad tror du? Sedan undrar jag två saker. Ett: Vad är det för badplats det pratas om på Woxstocks hemsida? Två: Hur hittade du min blogg?

/maria

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig"
~Navid Modiri.

Jag letar ett annat citat egentligen som har surrat i mitt huvud sedan jag kom hem från jobbet. Men nu kommer jag inte på vad det var för något (det här citatet innehåller ju en massa godbitar också). Snart får jag nog skriva en egen sång om hur jag har det i min hjärna. Vissa dagar går jag runt och tänker så mycket så jag får fnatt.

I dag så tänker jag inte på så mycket annat än olika adresser i Kilafors. 6310, 3406, 3633, 7106 osv. Så käpp på alla siffror blir jag! Och på att inte tanten som kör där ordinarie märker upp gatorna bättre. Helt omöjligt att kamma posten ju! Kommer ta flera timmar för mig!

Önskar att jag sa nej om att köra lantbrevbäring nu, det är lätt att vara efterklok! Frågan är om jag hade stått ut i 4 veckor i Postcenter.

Just nu skulle jag vilja krypa ner i sängen och bara sova, men jag måste väl fixa till uppsatsen så att Bernt-Arne kan godkänna mig i kursen. Sedan kan jag stolt (?) säga att jag samlat på mig 40 högskolepoöng. Trodde jag aldrig om mig själv för ett par år sedan!

Saknar Falun!

/maria

Nu är det officiellt sommar. Familjen är samlad i Storsveden och fotbolls-VM är i full gång. Jag har tidigare inte velat åka hem och spendera sommaren hemma, men när jag i går parkerade bilen utanför huset och pappa och Kristina mötte mig på parkeringen kändes allt bra. Det är det där jobbet som gör att jag hellre skulle vilja gå i skolan.

I dag har jag mest bara suttit och känt hur skönt det är att bara sitta och titta i trädgården. Synd bara att vår trädgård är lite stökig, men så är det när pappa är målare och har färghinkar överallt. Kan vara lite charmigt också. Har verkligen saknat vår baksida. Kan sitta på trappen i flera timmar. Eller i den gröna gungan!  Måste gå ner till älven och kika lite i morgon så kanske badsuget kommer också.

En trevlig kväll med chokladfondue med Elin M, Sunok och Kristina. Mår illa efter allt godis nu bara. Jag har insett hur viktigt det är att prata om vissa saker och, som jag skrivit förut, att diskutera saker på ett vuxet sätt. Så viktigt att få höra att andra människor tänker ungefär likadant som en själv. Man är aldrig ensam. Jag lovar er. Det är oftast någon mer som har upplevt samma saker som en själv. Det är bara ren idioti att stänga in sina tankar och känslor inom sig. Behöver ni någon så finns jag alltid där för er!

/maria

ps. Några bildtexter kanske? Överst: Storsveden 201, mitt hem. Ja, det är nog där jag kan säga att mitt hem är. Där jag alltid kommer känna mig som mest hemma. (Huset är inte svart, utan målat i falu rödfärg). Nederst: Utsikten från mitt fönster, längst uppe till höger, kl 00:22.

ps_2. Här kan ni läsa ett läsvärt inlägg av Linda.

I bland så undrar jag. Vad gör jag här? Vad håller jag på med? I bland känner jag mig så tom. Jag vill skrika, men vem orkar lyssna? Jag vill skratta, men vem orkar vara glad? Jag vill umgås, vill du?

Jag citerar mig själv:

När sanningen kryper tätt intill,
blir man rädd och kan inte sitta still.
När sanningen sakta visar sig
och man måste inse hur allt står till
vill man inte längre vara med.
När sanningen gör så ont
att man inte vet ut eller in,
vad gör man då?
När sanningen uppenbarars sig
och drömmarna går i kras,
vad mer finns det att göra?

Jag kan inte sluta titta.

/maria