Just nu vet jag varken ut eller in. Inte upp eller ner. Finns ingen som kan hjälpa mig heller. Ju mer jag tänker desto mer förvirrad blir jag. Varför kan jag inte bara leva på mitt liv som alla andra? Varför hakar jag upp mig hela tiden när jag ändå vet vart det slutar? Önskar bara att någon kunde visa mig vilken väg jag ska gå.

/maria

Känner för att deppa ihop totalt. Bara gråta i flera timmar. Har ingen som helst anledning till det utan jag tror att det mest sitter i tröttheten som sakta kryper sig på. Skulle du ringa på dörren nu just nu skulle den få en stor kram. Skulle du vilja ha den?

Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Ena stunden vet man precis vad som sker runt om kring en och nästa känner man sig bara förvirrad. Jag önskar att jag visste. Visste vad som är rätt och fel. Hur jag ska bära mig åt. Men jag vet inte. Jag kan bara vänta.

Någon sa en sak här om dan. Och jag kommer aldrig få veta syftet med den meningen. Vad menades? Hur skulle det tolkas? Vill jag veta? Förmodligen kommer jag aldrig få något svar på den frågan. Jag måste lära mig att fråga om det är något jag inte förstår. Men man känner sig ju sig rätt dum när man får fråga sådant hela tiden.

En annans sak jag måste lära mig är att sluta grubbla. Sluta analysera minsta lilla grej som händer mig. Det gör mig bara mer knäpp. Sofie, väck mig från det här. Kom och berätta sanningen om hur mina föräldrar berättade för dig och alla andra om hur jag är på riktigt. Jag vill inte att ni låtsas längre. 

Dags att sova kanske så jag orkar med uppsatsen i morgon. Måste börja skriva. Måste skicka mail. Måste ringa folk.

/maria

"Like joy was something you could touch
I wrap it around me
Like a blanket
It’s just You, me and moon"

Det här borde vara en dikt. En dikt som beskriver mina känslor. Som berättar mina tankar som finns i hjärnan. Vad hela min kropp vill skrika ut. Just nu är det endast en massa positiva grejer som snurrar runt. Men när som helst kan det rasa samman och bli helt tvärtom. Eftersom jag inte kan skriva dikter så blir det inte mer än så här. Det här får liksom räcka. Nu vet ni att jag tänker och känner.

"Our God is an awesome God
He reigns from heaven above
With wisdom, power, and love
Our God is an awesome God"

Yes he is. Dagen har vart helt underbar. Fått höra så mycket bra. Fått höra så mycket jag behövde höra. Allt avslutades med att Linda och jag satt och pratade, då Astird kommer fram och ber för oss. Om precis det vi satt och pratade om. Det finns ingen chans att hon kunde veta vad vi pratade om, måste ha varit Gud. Vem skulle annars kunna ha sagt till henne vad vi diskuterade? Det är ju inte så att det brukar vara värsta viskleken på bönemötena.

Trevlig kväll i går också. Jag hade i alla fall trevligt, hoppas att sällskapet tyckte det samma. Annars har jag misslyckats som medmänniska och vara trevlig.

Nu ska jag ta och äta min mat som jag har lagat helt själv. Undrar hur det kommer smaka. Inte så gott kan jag tänka mig!

Älskar er alla så oerhört mycket! Så ni vet!

/maria

Jag ljög för dig här om dagen, med den där listan. Det fattades ett kryss där. Förlåt, jag kompenserar med ett kryss här och nu. ( x )

Då var det avklarat.

Loggade nyss in på Fronter och höll på få en chock. Uppsats-grupperna var bestämda och vem fick inte jag som handledare? Jo, allas våran egen Bernt-Arne.

Tack!

/maria

Min dag har bestått av att förflytta mig mellan datorn och tv-spelet. Vid datorn har jag suttit och laddat hem teman till mobilen. Nu ser min mobil snygg och fräsch ut. Eller ja kanske inte.

Tv-spelandet har bestått av Super Mario 2. Eftersom det är det enda vettiga spelet jag har.
<—Men jag dör ungefär där.
Vid detta ställe kan man även gå över den bruna väggen. Men där måste man ha bomber och spränga med. Någon som vet hur man gör detta och vart man kommer sen? Jag behöver hjälp!

Gratis mms i dag igen. Undrar vad Telia håller på med. Gratis mms och 5000 sms för 99kr/månaden. Manipulation kanske.  Alt detta smsandes och tv-spelandes sätter sina spår. Jag har ont i mina tummar. Måste nog vila dom ett tag kanske. Kanske att man ska kämpa sig igenom ett par kapitel i boken innan Anna hör av sig och säger att middagen är färdig.

Vi kör stenhårt på det där med att laga mat gemensamt nu för tiden. Haha, vad blir det här? Tredje gången eller nåt. Så om ni bor på Norslund i Falun är det bara att höra av er om ni vill vara med!

Nu ska jag ringa Elin en sväng och kolla in min ekonomi lite. Kanske ska skicka ett sms-hot till David också. Mamma behöver pengar säger hon!

/maria

Det är inte upp till dig längre Maria! Så lägg ner någon gång! Skärp till dig lite! Sitt inte här och tänk så himla mycket! Vad gör det åt saken? Det kan knappast bli så mycket bättre! Allt kretsar inte runt dig! Kan du inte få in det i ditt lilla huvud någon gång? Gör något åt saken i stället! Eller gör något helt annat. Aktivera dig!

/maria

Detta är ett öppet brev till mina vänner.
 
Ja, jag har gått ner ett par kilo i vår. Det är inget jag kämpat med utan det har bara blivit så. Eller det är väl klart man tänker lite på det men det är inte så att jag inte äter eller så. Jag äter när jag känner för det. Jag äter det jag känner för.

Jag mår bättre nu än vad jag har gjort innan, om det beror på vikten eller några andra omständigheter  vet jag inte. Nu har det hänt den senaste tiden att folk kommenterat mina tappade kilon. Det är ju kul att ni ser det, men jag vill inte ha sådana kommentarer om de inte sägs på ett positivt sätt. Just nu känns det som om ni inte unnar mig att jag har blivit lite smalare.  Ni säger att jag håller på att försvinna samtidigt som ni klagar på er egen figur när ni redan är mycket smalare än mig. Jag förstår inte det.

Säg till när ni märker att jag slutar äta helt. När ni märker att jag gömmer mat eller nåt. Och framför allt, Säg inte nåt när jag har kläder som ni vet att de redan är förstora för mig.

Just nu orkar jag inte höra några kommentarer, varken från mamma, syskon eller vänner. För som det känns just nu sårar de mer.

/maria