Tänk om alla skulle tänka som jag. Då skulle ingen känna sig som jag gör nu.

Jag hade för mig att jag hade bloggat om Ben Freeman tidigare, men tydligen hade jag inte gjort det, det var nog nåt jag hade skrivit på msn som ligger kvar i minnet. Aja, åter till saken. Hem till gården är en bra brittisk serie som visats i förmodligen hundra år, men endast en enda snygg skådespelare har varit med. Ben Freeman. Så det är med sorg i hjärtat jag skriver denna länk:

Kan inte låta bli att citera Magnus Betnérs blogg:
"torsdag 07 december 15:02
På något vis kan jag inte låta bli att hoppas att han exploderar. Inte för att jag har det minsta mot honom som person, men bara för att kvällspressen och i förlängningen riktiga tidningar inte ska få en ny ikon att ge ut bilagor om. Första svensk i rymden. Vem fan bryr sig? Förste svensk? och vaddå… 412e totalt? Ingen är imponerad av hans studier, forskning och 40 examen i olika ingenjörskonster men bara för att han ska åka raket bajsar Aftonbladet på sig. Hoppas han exploderar."

Nu expoderade han ju inte, för han kom inte ens iväg. Förvånad?

I bland känns allt som mitt fel.

En helg i Alfta, nästan helt perfekt. Började med att jag kände mig väldigt less på Falun i onsdags så jag satte mig på buss 39 på väg mot Edsbyn. Mamma hämtade mig där och vi hämtade Rasmus på fritids. Är svårt att beskriva hur roligt det är att se han efter sådan lång tid.

Lite konstigt det där med att åka buss till Edsbyn, för när jag gick där efter Långgatan och väntade på mamma så kände jag mig så hemma, trots att jag inte var framme än. Kan det vara mina dolda edsbygener som sakta gnager sig fram?

På torsdagen anlände Karlssons plus en Elin. De är bland de roligaste, hela huset blr roligt när de är där. Under fredagen och lördagen gjordes en massa skojiga saker bland annat släktträffar, Idol-final och shoppingrunda i Bollnäs. lördagkvällen avrundades hemma hos Jonas med en film och en massa chips. Jag gick och la mig för att sova med en snarkandes Kristina på en madrass på golvet. Vad jag kommer i håg så sov jag inte så mycket utan tänkte mest på att jag ville kräkas. Och det gjorde jag, omkring halv fem på morgonen kunde jag inte hålla mig längre utan sprang in på toa och spydde som aldrig förr. Var sisådär 8 år sedan jag hade magsjuka sist, och nu var det dags igen. Jag låg alltså till sängs hela söndagen med en hink i närheten. Inte så mycigt, till och med middag hos farmor hade varit roligare, trots alla kusiner som håller till där.

I dag har dagen mest handlat om att återställa magen och ta mig igenom en bok, vilket inte har gått så bra. Först störde Tip-ex mig hela tiden och sen kom Linus och fipplade med min dator. Och nu kallar sängen på mig så att jag kan få några timmars vila innan Gunnars seminarium i morgon.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det här är en av Lars Winnerbäcks bästa låtar:

"Du går genom stan som om ingenting hänt,
lika verklig och vardagligt snygg som igår.
Kom inte för nära, du vet hur det blir,
nu har jag mitt och du ditt revir.
Och du vet hur jag mår.
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt.
Jag måste sova på saken.
[...]
Det är varning för ras.
Gå så försiktigt du kan.
Dina ögon kan krossa min värld,
som stenar mot glas.
Varning för ras.
[...]
Jag försöker få in alla ord som du sa,
men du vet hur dom smakar.
Det är nånting konstigt med stan just idag.
Det är nånting som knakar.
Det är varning för ras.
Gå så försiktigt du kan.
Inga tanklösa, menlösa ord.
Ingen felaktig fras.
Varning för ras."
~LW – Varning för ras.

Förlåt att jag skriver så trista inlägg. Använder aldrig mina egna ord, eftersom det inte finns fler ord att säga.

/maria

Kanske inte lika rolig som den borde vara.

Vet inte om jag ska säga förlåt eller tack.