I flera år har jag velat se Ben Stiller filmen Zoolander och till min glädje upptäckte jag i morse när jag skulle planera min dag att Tv4 skulle visa just denna film i kväll. Så klockan 22:35 bänkade jag och Elin oss framför tvn och väntade. Väntade på att få en skymt av svensken som utlovades i filmen. Efter ett par minuter såg vi honom. Alexander Skarsgård. Han stod där med en grön t-shirt i ett kök och snackade engelska. Kunde man göra annat än att smälta?
En förväntan om att vi skulle få sitta och titta på Alexander i en och en halv timme framöver byggdes upp inom både mig och Elin. Så när sedan allas våran favvo-Skarsgård sprängdes i luften var det inte långt till tårarna. Vi suckade och sa till varandra att det inte längre fanns någon anledning att fortsätta kolla. Men vi beslöt oss för att ge filmen en chans.
Blev vi besvikna? No way José! Kan lova dig att vi satt och fnissade (hade det inte vart för vår kollektiva förkylning hade vi garvat högt). Jag tror att Zoolander är den första Ben Stiller-filmen jag gillat. Kan i skrivande stund i alla fall inte komma på någon annan. Dodgeball var ju en riktig katastrof.
Åter till Zoolander. Trots att filmen var väldigt underhållande så kände nog både Elin och jag att någonting fattades i och med att Alexander var död. Jag förstod snabbt var det var då filmens absolut största höjdpunkt inträffade. Derek Zoolander ska genomföra en modevisning i slutet av filmen och vem sitter inte där i publiken och ser allmänt snygg ut om inte Stephen Dorff. Alla de minuter som gått sedan Alexander Skarsgård inte fick vara med i filmen längre hade vi båda saknat en snygging att titta på (Elin sa att hon var nöjd med Owen Wilson, men jag stror bara att hon sa så för att verka tuff). Så när Stephen "Mattan" Dorff dök upp i bilden fanns inga ord som kunde beskriva vår glädje. Det enda vi fick fram var "Åh!". Och med den känslan kvar i kroppen ska jag nu gå och lägga mig.
/maria
Frizon är över, Marieholms vistelsen genomförd och församlingslägret överstökat. Nu sitter jag här vid min dator med massor av intryck, känslo och minnen. Ett par bilder har jag också. Inte från Frizon, Inte från Marieholm, men däremot från församlingslägret. Rebecka och jag hade en fotolektion vid vattnet. Våra batterier tog slut och vi fick lämna vår spindel i fred där han slet med sitt nät.
Uppdateringen av bloggen har dröjt eftersom jag har gått och funderat över vissa saker som jag skulle skriva, men så har jag skjutit upp det så länge att nu kommer det aldrig bli ner skrivet. Det handlade i alla fall om en massa funderingar jag har haft den senaste tiden om hur det blir allt viktigare att få bekräftelse från omgivningen. Viktigare än att själv må bra. Det kämpas efter att se så bra ut som möjligt, ha de senaste kläderna, ha flest killar som raggar på en och ha så lite finnar som möjligt. Är det det livet går ut på? Jag börjar tvivla på vad jag själv tror. Det är så lätt att bli påverkad av allt runt om kring i stället för att själv ta reda på vad man tycker om saker och ting. 
Om jag får säga det själv så är jag bara för snygg! Ser så fruktansvärt cool ut i solbrillor. Posttröjan är hälper i och för sig till lite grann, men jag tror att jag är född sån!
Det börjar bli lite av en tradition nu. Att se Lasse en gång per sommar. I kväll spelade han i Sundsvall och jag var inte där. I flera månader har jag planerat för att åka dit just denna kväll, men när vännerna är i Gränna och Frankrike och planeringen inte gått så bra befann jag mig istället framför en tv i Ovanaker. Hade dock väldigt trevligt där, men en kväll med Lasse och Hovet hade inte suttit fel. Får satsa på Forsparken och en helkväll med Per Persson och Engmans nästa helg i stället.