Tänk att det kan vara så underbart att åka båt!

Vet inte vad som lockar mest. Frizon eller Way out west.

Det var fullmåne natten till i går. Jag vet inte om det var därför eller för att jag smällt i mig 100 gram choklad som jag inte kunde sova. När jag avverkat ett par avsnitt av Veronica Mars la jag mig till slut i sängen kring 00:30. Väckarklockan ringde 04:45 första gången och jag fick så lov att kliva upp ur sängen en halvtimme senare. Kändes redan då som att det inte skulle bli en bra dag, vilket det inte heller blev. Först glömde jag byta batterier i mp3-spelaren och fick ta hissen upp till lägenheten igen. Självklart ville katten inte vara kvar ensam hemma och sprang ut ur dörren när jag öppnade den. När jag väl tog mig så långt som till cykeln hade en liten fågel roat sig med att göra sina behov på min cykelsadel. Jag tänkte att det är väl typskt och tog cykeln ur cykelstället. Ljudet, som nu mer börjar bli välbekant, av ett lufttomt däck mot asfalt mötte mig. Typiskt, typiskt, typiskt tänkte jag och det jag befarat i flera veckor hade nu inträffat. Punktering. Fick springa, hur fort man nu kan springa klockan 6 på mogonen med en punkterad cykel, till huset bredvid där det finns en pump och pumpa. Hela vägen till jobbet hoppades jag att luften skulle hålla sig kvar där inne i slangen. Det gjorde den, och gör ännu. Väl på jobbet väntade Ikeakatalogerna och det var bara till och packa bilen full och försöka bita ihop tills alla var utdelade. Råkade lägga en bunt med 15 kataloger på min enda banan jag hade med mig ut på turen, jag som knappt äter bananer om de är lite bruna fick helt enkelt blunda och låtsas som att den var god. I dag har dagen dock varit mycket bättre. Kom i väg i tid till jobbet och morgonen var vacker. Förutom det där huset som brann då. Jobbet gick smidigt och sedan åts det glass med Clary och Johan. Hann avklara optikern också, och om si sådär fyra veckor har jag nya glasögon. Lutar åt de här: ">

Vad tror ni?

Got a picture of you, I carry in my heart. Close my eyes to see it when the world gets dark. Got a memory of you, I carry in my soul. I wrap it close around me when the night gets cold. If you ask me how I'm doing I'd say 'just fine'. But the truth is, if you could read my mind. Not a day goes by that I don't think of you. After all this time you're still with me, it's true. Somehow you remain, locked so deep inside. I still wait for the phone in the middle of the night, thinking you might call me when your dreams don't turn out right. And it still amazes me that I lie here in the dark wishing you were next to me your head against my heart.

När hon svarar telefonen hör jag samma röst som jag hört så många gånger förut. Hon svarar på samma sätt som alltid, som då när vi var små. Fast jobb, månadslön, husköp, barn och tjänstledigt. Hennes röst känns igen, men orden hon säger känns främmande, avlägsna och långt ifrån. Jag skulle vilja berätta allt, fråga och se om hon har svar. Hon kanske vet saker som jag inte vet, men vi pratar om vardagliga saker, djupare kommer man inte på 40 minuter.

Jobbet underlättas med hjälp av Sveriges Radios poddradio. I lurarna avlöser sommarvärdarna varandra med deras berättelser ur livet. Tre, fyra stycken hinner jag med under rundan med posten. Att lyssna på när någon pratar får mig att tänka på annat än trapporna och mina ömma knän.

I dag lyssnade jag på Johan Rheborg. Han pratade om konsumtion som drog. Han hade köpt cirka 12 digitalkameror sedan 1998, han handlade kläder och la på lager i garderoben och skaffade fler kreditkort för att inte få så höga räkningar. Efter jobbet åkte jag ner på stan och shoppade; mascara, eyeliner, trosor och shorts. Och ja, man blir faktiskt lite gladare, i alla fall i 20 minuter.

Bilden är ett resultat av helgen. Vet inte när den kom, förmågan att se fyrklövrar. Kan ha varit någon gång då pappa övergött gräsmattan med blåkorn. Jag går bara helt vanligt, och plötsligt ser man att någonting i mönstret inte stämmer. För många blad. I helgen hände det två gånger. Först efter vi hade badat och var på väg upp till huset från älven. Två fyrklövrar och en femklöver. Sen spelade jag och Elin "strandtennis", Elin tröttnade och sköt iväg bollen och gick in. När jag hämtade bollen visade det sig att den landat precis bredvid en femklöver.

Ja, jag vet att femklöver betyder otur, men då borde det vara jämt nu eller?

Vad kan en helg i Alfta vara? Förmodligen en massa, men den här har varit alldeles, alldeles underbar. Redan när jag i fredags klev av linje 100 längst upp i Storsveden och jag såg Elin stå och vänta med cykeln blev jag alldeles sentimental, eller något sånt. Kilometern det var att gå hem till mamma och pappa har aldrig kännts så lång någon gång, men jag tog mig ända fram och det var värt mödan.

Första tanken som slog mig när jag kom gåendes över parkeringen var att; "Hjälp, det ser ut som en soptipp här.." Men efter att ha rundat knuten på pannrummet fylldes mitt hjärta av glädje. En trädgård med blommor, gunga och altan. Shit vad vackert.

Efter att ha spenderat fredagskvällen i Dina Arena i Edsbyn och lyssnat på Patric Forsling så började lördagen med en cykeltur. Jag och Rasmus tog våra hojar och drog iväg.

Innan det gröna huset svängde vi vänster, fortsatte längs krusvägen och korsade storavägen och tog in längst mullestigen in i skogen. Vi kom sedan fram vid Sofies hur och fortsatte via Bäckvägen till Hemköp där vi köpte en varsin glass för mammas pengar av Matilda.

Vi kämpade oss i uppförbackarna och efter att ha vilat ett par gånger tog vi oss till slut hem igen och då var det enda rätta att ta sig ner till älven för ett dopp. Jag fegade som lika som de senaste gångerna jag tagit på mig bikinin. Men Rasmus, Elin och Kristina badade åtminstonde.

Jag och Rasmus spelade "strandtennis" på en torr gräsmatta tills vi vek oss av skratt, sedan tittade vi på Grynet och gjorde det samma.

Vi har kul tillsammans den där Rasmus och jag. Jag minns en gång då vi satt framför datorn och tittade på Höjdarna, det var på den tiden det gick som julkalender. Vi kollade på samma snutt om och om igen då Allram Eest sa att "Björne är ju min kompis" och blev jagad av en björn utanför studion. Jag måste nog inhandla en dvd med Höjdarna snart.
Kvällen spenderades åter igen i Dina Arenan på Kom & se-festival. Ganska trevligt att se lite gamla bekanta även om själva tillställningen i sig inte var så lyckad kanske.

I dag är det söndag och jag har bara varit. Det är nog mitt favorit uttryck. Bara vara. Det är nog det bästa som finns, förutom att få ligga i sängen och dra sig.

Vi grillade och satt på altanen och pratade. Vi pratar ganska mycket i vår familj, om ingenting. Det är det vi gör. Det slog mig i helgen varför jag är som jag är. Varken mamma eller pappa har någon direkt hobby de utövar, förutom pappas fiske då. Mammas tid går mest åt till att ta hand om hemmet och dricka kaffe medans pappa jobbar. Inte för att det borde spela någon roll, jag borde ju kunnat hittat på någon egen hobby, men vi har liksom aldrig blivit uppmuntrade till det.
Nu var det inte någon berättelse om varför jag är som jag är det här skulle bli, utan en hyllning till Alfta, eller snarare Storsveden eftersom det är där jag befunnit mig. Det närmaste Alftacentrum jag var i helgen var till Hemköp, mer hann jag inte se.

I dag gjorde mina systrar som de brukar efter maten, sov. Elin i sin säng och Kristina i sin. Jag passade på att surfa ett tag på Elins dator och packade ihop mina saker. Sedan letade jag fram bikinin igen och gick åter igen ner till älven. Efter att ha känt på vattnet och insett att det kändes alldeles för kallt att doppa kroppen i satte jag mig på stenarna. Sen satt jag bara där och tittade. Jag tittade på trollsländorna, på en fågel som simmade och alla skräddare på vattenytan.

Jag kände att minuterna gick ganska fort och att jag ändå hade gått ner dit så jag var nästan tvungen att doppa mig. Så med bestämda steg gick jag ner i vattnet. Jag tänkte att det bara satt i viljan och kämpade emot att kroppan skrek efter värme. Vattnet nådde över fotknölarna och tog sig upp mot vaderna och låren. Magen är den värsta och jag slängde mig för att få det överstökat. Jag tog handduken omkring mig och gick upp till huset.

Sen var det bara resan till Falun kvar.

"Jag ska aldrig nånsin glömma att det vackraste som finns är när kvällen lungt och stilla sveper in till sången av en Hälsingevind"
~Engmans kapell – Hälsingevind.