Det var den där dagen i september då jag satt i en bil på väg till Hedemora. Jag var olyckligt kär och nervös. Tankarna gick från killen som satt bredvid och körde bilen till katten som snart skulle vara min.

Jag minns att jag blev tvungen att ringa ett samtal för att fråga om vägen och nervositeten steg och med den kom törsten. Vi stannade vid OKQ8, jag ringde och inhandlade en flaska vatten. Ja, bara vatten stod det på den. Inget mer, inga konstigheter och ingen smak. Jag tyckte om flaskan och den har följt med mig sedan dess. Den har funnits i min väska då jag haft med mat till skolan eller rest någonstans, annars har den stått i diskstället och väntat på att bli använd.

I sommar skulle den agera vattenflaska på jobbet. Två dagar hann den med tills jag i dag av någon konstig anledning lyckades köra över den med postens elbil. Jag stannade vid min första låda för dagen och sprang ut med posten, när jag sedan skulle köra iväg small det bara till och min första tanke var; "Skit, punktering". Men icke, där bakom mig på vägen låg min flaska tom, trasig och oanvändbar.

Så stod det på en dörr. Han som bott där förut hade flyttat. Till vänster om hissen på samma våning. Lappen var skriven till mig som stod där med hans post i handen och kände mig förvirrad. Första dagen på jobbet är avklarad och det gick väl hyfsat. Inte så svårt men allt tar bara sådan tid. Kommer väl aldrig få ut posten i vettig tid de kommande veckorna. Dessutom är det inte min grej att springa i trappor heller. Lantbrevbäring är mer min grej. Ett antal gånger stod jag med reklamen och mina fingrar inklämda i brevinkasten och svor, jo tro det eller ej men i mitt huvud har en massa svordomar snurrat hela dagen. Att Kopparstaden inte byter ut dessa brevinkast utan har kvar de gamla från början av 1900-talet gör mig vansinnig. Svordomarna i huvudet kom ibland, men allt oftare kom tankarna på Kilafors. På LBB-distrikt 94. På den gula bilen som drivs av bensin. På Rönningen, Hallen och alla andra småbyar. På den fina utsikten. På P3. På postlådan jag inte behövde åka till, men i hopp om att få se en kändis åkte jag dit ändå. På förra sommaren….

Midsommar på dalarnas vis. Enligt Clarys önskemål så skulle det firas så. Jag sa ja och följde med. Det börjades med mat hemma hos familjen Gren med allt från sill och potatis till hästkorv. Sen bar det av till Stora Skedvi för att äta kakor och tårta hemma hos farmor och farfar Gren. Sedan började det; midsommarstång, kransar, spelmän och hembygdsdräkter. Clary och Johan dansade små grodorna, själv hittade jag en gräsmatta. Efter att vi vunnit godis på lotteri bar det av till Vika och familjen Nilsson, Slätta och familjen Anderhell för att sedan avsluta kvällen med spagetti och köttfärssås hemma hos Filip.

En trevlig dag som gärna avslutats med lite hångel. Men efter att alla nekat mig kramar och pussar så fick jag krypa ner i sängen ensam. Man kan ju säga att jag är van vid det här laget. Blev dock lovad att det skulle hända grejer i går kväll, men fick nöja mig med en kram i en bil. Lite besviken la jag mig åter igen ensam med katten i går. Men tanken på att det inte var jag som bangade den här gången håller mig vid gott mod ändå.

Snart anländer förmodligen Clary hit och vi ska hitta på något skoj innan hon ska ta bussen hem till Alfta igen. Dags att leta reda på lite kläder kanske!

"Why don't you like me?
Why don't you like me without making me try?"
~Mika – Grace Kelly

Hur ska vi få med oss de coola men inte töntarna?

Tänk att det ska vara så himla svårt att ta sig de 10 mil det är mellan Alfta och Falun på midsaommarafton! Saknar Torsten som bara den i dag. Just nu. Så less så jag spricker! Går tåg via Gävle, får väl bli ett sånt! Vad skulle jag hem och göra?

Framför; en gräns. En tunn linje som säger hit, hit men inte längre. Jag vill gå längre men någonting håller mig tillbaka. Jag går nära, men aldrig över, jag snuddar men aldrig över. Jag står där och undrar. Vad händer om jag går, ett steg till och sen över? Kommer jag få stå där på andra sidan utblottad, naken och ensam.

"För jag vet, jag vet, jag vet det finns inga prinsessor, ändå drömmer jag lite till, ja jag drömmer lite till. Så jag nästan tror att du finns, ja jag drömmer lite till och jag drömmer som jag vill. För om det finns prinsessor så måste jag bli en prins.."
~LW – Prinsessor.

Igår var det prinsar och prinsessor överallt. De dansade och sjöng. Och kvällen var magisk, precis som i sagorna.

"> "> "> "> ">

Den här veckan har känts alldeles för lång.

Jag tycker inte om kokt potatis, därför tillagar jag aldrig det till mig själv. Jag tvingar mig inte att äta det om jag absolut inte måste. Dessutom tvingar jag ingen annan att äta det som inte heller tycker om. Lite så känns det. Ungefär som gyllene regeln fast tvärtom. Du tycker inte om att bli bortglömd, men glömmer själv bort andra.

I morgon kommer Clary till Falun, saknar henne massor trots att jag nyss var hemma och träffade henne. Himla typiskt att det är Johan hon hälsar på och inte mig. Jag minns en gång hon tog den där bussen för min skull.

Annars är livet ungefär som vanligt. Jag trivs och vantrivs på samma gång. Vissa ifrågasätter och försöker förstå, men ingen förstår som inte själv varit med om det.

Nog tjatat för idag, dags att sy lite på min prinsesskjol.

Jag har hört allt förut, men skrattar lika ändå.