Hurra!

Om jag inte ska skriva när jag känner mig nere skulle jag aldrig skriva. Jag behöver inte skriva av mig alla de bra sakerna som händer i mitt liv. Jag skriver när jag känner att jag behöver lätta mitt hjärta från det som tynger mig. Sofie sa att jag skriver för kryptiskt för att folk ska kunna kommentera. Om jag måste välja mellan kommentarer eller att skriva det som finns inom mig så väljer jag det sistnämnda. No question asked.

Här om dagen skrev jag om att jag beskådat en av de vackraste männen jag någonsin sett, alldeles nyss såg jag en till. Michael Vartan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; han måste vara den snyggaste av alla snygga. Eller för att ändra mitt ordval för att inte kategorisera; han måste vara en utav de män i världen jag attraheras mest av. Jag skulle kunna döda för att få byta plats med Drew Barrymore då han springer ner för trappen i Never been kissed.

I dag fikades det med fröken Axenstedt på Kopparhatten. Där satt vi och spanade på andra fikande människor och jag frågar henne var alla snyggingar höll hus. I samma stund fick jag ett sms av Elin och hon sa att mannen vi alla drömmer om hade beskådats på cykel. Jag befann mig åter igen på fel plats vid fel tidpunkt.

Ständigt detta snack om killar. Ja, jag vet. Jag är väl en sådan där ständigt längtande människa. Jag börjar tro att efter allt för många romantiska komedier har jag fått fel syn på romantik. Ge mig ett par dokumentärer någon, så jag får veta hur det går till i verkligheten!

Sakta men säkert med ett steg i taget går jag mot det mål jag tidigare haft. Nu gäller det bara att inte hänga upp sig på att inte snubbla på vägen framåt. Dream as if you'll live forever; live as if you'll die today som James Dean någon gång sa. Jag gör så gott jag kan, men det är svårt när framtiden skrämmer mig.

"Och jag önskar jag kunde dra dig upp därifrån,
men ingen annan utom den ende kan.
Och jag önskar jag kunde dra dig upp därifrån.
Min tunga kan aldrig klä i ord att min låga är sann.."
~Blindside – Nära.

Det slog mig alldeles nyss att vi människor är så himla ytliga. Vi kategoriserar folk i snygga och fula människor mest hela tiden. Jag ratar en kille på en gång om han inte har vissa ansiktsdrag som tilltalar mig eller har fel sorts kläder på sig. Tänk om han skulle råka vara världens underbaraste under den där fasaden utan att jag ger honom chansen att visa det.

Jag vill inte att andra ska sätta in mig i de där facken, för tänk om jag hamnar i fel, ändå sorterar jag människorna omkring mig noga innan jag stoppar undan de fula och kommer ihåg de fina. Men det sorgligaste är att vi själva ständigt klassar oss själva till att tillhöra gruppen fula människor. Är det inte lite konstigt i den här världen där allting verkar gå ut på att alltid hävda sig själv?

Själv har jag har ny frisyr, och är oerhört snygg i nöjd med den!

I dag åker jag hem till Alfta. Samuel gifter sig i dag och det borde beskådas så mamma och pappa hämtar mig efter min omtenta i TV-teknik. inte allt för många gånger jag ligger sömnlös på nätterna. Jag somnar oftast om ungefär samtidigt som jag vaknar, men inte i natt. Mellan 03:30 och 05:00 låg jag i sängen helt, vad jag trodde då, klarvaken. Tror faktiskt att jag måste ha varit lite halvdöd med tanke på mina sms jag låg och skickade. Jag ber så mycket om ursäkt, lite pinsamt så här i efterhand. Nä nu måste jag springa iväg och borsta tänderna innan den långa resan mot Lugnet börjar!

Robins har ny sändningstid, så här sitter jag och lyssnar på ljudet av ett Lost-avsnitt jag redan har sett.

Två katter ligger i ett varsitt hörn av lägenheten och sover. Att vara vaken på natten sätter sina spår. Även på mig.

Konstigt det där med ord. Ur huvudet försvinner de aldrig och att få ut orden i vettiga meningar känns omöjligt. Jag anstränger mig och får några korta fraser som resultat.

Vad mer än längta kan jag göra? Tala om för mig hur och jag ska sluta.

"Once you pop" sa hon och jag nickade.

Jag vill vara som du, men jag kan inte. Jag är så här. Otillräcklig. Ge mig den där masken så ska jag spela. Spela tills jag faller sönder inifrån.

"Ha inte så dåligt självförtroende" sa han och gick. Jag gör vad jag kan.

Förstår. Förstår inte. Låt mig förstå. Lär mig förstå.

Solen skiner. Jag trivs fastän allt säger att jag inte får. Vem vet vad som är bra? Vem vet sitt bästa? Mitt bästa? Få mig att skratta och jag ska säga dig hur det känns. Få mig att le och jag ska berätta hur det är.

"Don't you walk away from me.
Cause I got to get you next to me.
If you've got game girl step to me.
Lose them friends and dance with me.
Dance next to me, dance next to me.

Oh please, oh please, oh can't you see
that I got to get you baby.
To lose urself with me."
~Family force 5 – Lose you're self.

Jaha, här sitter jag och lyssnar på en massa musik när den enda låten som borde spelas är Perssons Packs Sista kvällen i april. För vad vore Valborgsmässoafton utan den låten?

"Och raketerna de flög omkring när vintern kysste våren in, den allra sista kvällen i april…."

En och samma låt spelas ur högtalarna hela tiden, men jag är både för feg och för dålig på engelska för att kunna citera den. I vilket fall som helst känns det som om hon sjunger mina tankar.

Varför känner jag mig otillräcklig? Det är som om allt jag gör måste ha betydelse för alla andra och gör jag något fel bryter jag ihop. Som nu, nu sitter jag här och undrar vad jag kunnat göra annorlunda.

Blir så arg på mig själv att jag inte kan förklara hur jag tänker och känner för de personer som bryr sig om mig. Det är någon sorts spärr. Orden trasslar ihop sig inuti huvudet och ut ur munnen kommer bara sörja.

Jag har sett en av de vackraste skapelser mina ögon någonsin har skådat, ni vet en sådan där människa man skulle kunna titta på i flera timmar. Men medan jag sitter och betraktar den här mannen så slår sanningen till mig och, jag faller till marken med en duns. Varför gör sanningen alltid så ont?

"Take my hand,
cause you're the only one who understand
and I can really use a friend tonight,
to tell me things will be allright"
~Mars TV – Fun without guitars.

Mina dagar börjar med att jag snoozar alldeles för många gånger innan jag ens börjar tänka tanken på att kliva upp ur sängen. Sedan befinner jag mig i ett rum på ungefär 10 kvm för klippning av film. Det är en konstig känsla att bara prata och umgås med fyra andra personer om dagarna. Mysigt men samtidigt väldigt påfrestande.

Trots att vi har fullt upp med filmen hela dagarna så får jag alldeles för mycket tid att tänka på då jag sitter där i soffan. Jag tänker på allt möjligt, men jag ska inte sticka under stol med att jag mest tänker på kärlek. När, var och hur ska den drabba mig?

I dag har jag flera gånger drabbats av en tanke som inte slår mig allt för ofta. Att skaffa barn. I dag kände jag verkligen för att skaffa barn. Jag kommer inte i håg riktigt vad som väckte tankarna från första början, det kan ha varit den söta killen som satt och tittade på mig från kundvagnen inne på Willys. Sedan har det dykt upp barn över allt. På Se & Hör-tidningen i stället vid kassan kunde man läsa att Ingemar Stenmark skulle få barn. "Kärleks barnet kommer om 4 månader" stod det. Då undrar jag; Finns det barn som inte är kärleksbarn?!

Under dagens promenad med Walle så pratade han om sin systerdotter och då frambringades ännu mer moderskänslor inom mig. Så konstigt. Jag brukar inte vara så här, förutom när jag träffar Noah då. Kan det vara ägglossning på gång?