Mens är en naturlig del av kvinnan, så varför tycker vi att det är så pinsamt då? Kitty Jutbrings krönika om just mens fick mig att skratta. Förmodligen för att jag gått i samma tankebanor de senaste veckorna. Läs den!
http://www.aftonbladet.se/vss/punktse/story/0,2789,1023203,00.html

Själv var jag 12 och har sedan dess haft det 132 gånger, vilket borde vara ungefär 924 dagar.

(ett par minuer senare…)

Carolina Gynning tar också upp ämnet i hennes krönika:
http://www.aftonbladet.se/vss/punktse/story/0,2789,982730,00.html

Lasse sjunger: "Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen". Och i dag kan jag inte annat än att sjunga med. Jag pallar inte att sitta i skolan flera dagar och nätter i sträck. De två kommande lördagarna kommer jag befinna mig i en sal på Högskolan Dalarna för att fördiva tiden med tentor. Vecka 13 kommer jag sitta dag ut och dag in med en hemtenta, dessutom ska det filmas och redigeras en film med temat vinter under nästa vecka. Om du känner för det så får du gärna komma och kidnappa mig och rymma med mig. Ta mig någonstans där jag kan lyssna på bra musik, äta gott, skratta och slappna av.

När man var liten fick man brev om chokladkakor och tablettaskar, lite senare kom det brev om trosor och strumpor. Med internets intrång övergick det till e-post som handlade om allt från lycklig kärlek till olycklig kärlek. Jag är emot kedjebrev, jag slänger dem när jag får dem. Kan i och för sig hända att jag skickar iväg en liten lista om mig själv lite då och då eftersom jag tycker det är underhållande att skriva saker om mig själv. Det är även av den anledningen (och att min bror ska kommentera, då han bara kommenterar listor) jag nu skriver att jag blivit "tagen", vad det nu ska betyda, av både Matilda och Karolin. Nu är jag alltså tvungen att lista sex underliga saker om mig själv i min blogg. Sedan ska jag utmana sex andra bloggare och varna dem i deras bloggar.

• Jag har alltid nagellack på tånaglarna.
• Jag lyssnar på Hanson utan att skämmas för det.
• Jag har aldrig sovit i något annat land än Sverige.
• Jag har finnklämmar-mani.
• Jag tar åt mig för mycket av vad folk säger.
• Jag slickade alltid av smaken på chipsen innan jag åt dem förut.

Jag utmanar: S, C, L, W, E, T & L att göra en sådan här lista. För att få slut på det här bloggkedjebrevet borde jag väl egentligen inte utmana någon så ni gör som ni vill om ni svarar eller inte, jag ska inte klandra er.

På lördag spelar han på Skottes Musikteater i Gävle och jag är där. Salem Al Fakir.

Varför känner jag mig så liten ibland? Precis som när man var liten och man var tvungen att fråga om lov för att få göra saker. Jag sitter bara helt oskyldigt och väntar på att någon ska ge mig order om att göra saker, helt oförmögen att ta egna initiativ. Rädd för att någon ska irritera sig på mig. Gör jag mig bara till, eller är det sådan jag är? Inbillar jag mig eller är det sådan jag är?

Förmodligen är det bara nu jag känner mig så. Jag skyller på före mens, mens eller efter mens. Vi tjejer kan alltid skylla på mens!

Jag diskade efter sushin så jag missade det.
Fick reda på det nyss och nu sitter jag och gråter.

Paul pratade om att varje människas värde i går. En självklarhet kan tyckas, men faktum är att jag rätt ofta känner inte mig lika mycket värd som alla andra. Även i kyrkan, den plats där man minst av allt förväntar sig det, förekommer det att jag känner mig totalt misslyckad. Spelar man inte i lovsångs-teamet eller predikar så spelar det inte någon roll vem man är, förutom om man har hamnat i köket och fixat fikat. Vem är jag och vad gör jag där? Jag kanske överdriver en hel del och är lite väl pessimistisk nu, för utan såna som mig skulle ingen komma till kyrkan. Då skulle de stå där och spela, sjunga och tala till tomma bänkrader.

I dag sjorde jag någon glad, tror jag i alla fall. Fick i alla fall ett sms med varma ord. Det gjorde mig glad och visade att någon bryr sig om att jag bryr mig om. Tack.

Stan med Elin i dag. Inhandlade ett par strumpbyxor, som ser ut som långkalsonger och förmodligen inte kommer användas mer, och ett armband. En fika på Café vi 3, där vi hittade Anna och Julia, hanns även med innan sushi tillagades hemma hos Linus. Kan lova att jag mår illa just nu efter på tok förmycket utav det goda.

Melodifesivalen, någon som är förvånad? Var någon förvånad förra året? Christer Björkman hade lätt kunnat bespara oss på ett par delfinaler och andra chanser två år i rad nu! Men icke, man ska få genomlida skiten trots att alla redan vetat vilka som skulle vinna sedan artisterna presenterades.

Jag känner nu ett behov att få avsluta det här inlägget med något som inte känns så betungande som melodifestivalen. Garden state. En film som måste ses om den inte redan har setts. Sedan jag såg den i tisdags går soundtracket på repeat de stunder jag befinner mig hemma i lägenheten. Love it!

"Hey, Can't kick the habit. Yeah, I got to have it´. Yeah, I 'm what they call a; Love addict, Love addict. Hey, can't live without it. Yeah, G'on shout about it. Hey, I'm a symptomatic; Love addict, Love addict"
~Family Force 5 – Love addict.

"kärlek. Någon på en gång uttömmande och allmänt accepterad definition av kärlek kan knappast ges."
~ne.se

Nationalencyklopedin kan inte ge mig en definition av vad kärlek är. Vem ska då kunna? En känsla som vi alla vill ta och ge utav. För mig är det viktigast att ge av kärlek, men om ingen vill ta emot den var ska jag då göra av den? Men jag kan inte annat än att erkänna att jag också är beroende av att få känna mig älskad. För vem vill inte det? Nog pratat om det nu. Det vara bara något som dök uppni min skalle i går när jag skulle sova. Citaten malde sedan i huvudet hela natten och kanske att de försvinner nu när jag fått dela med mig till er av dem.

"Hey, tell me haven't ya heard?
Luv, is a serious word.
Hey, I think it's time ya learned.
I don't care what they say.
I don't care care what ya heard.
The word luv, luv is a verb!"
~dc Talk – Luv is a verb.

I dag kom Linus och jag in på ämnet himlen då jag satt på golvet i hans hall och fördrev tiden. Vi började prata om hur många man egentligen känner och vilka av dem man kommer få vara tillsammans med i himlen. Han påstod att det skulle vara för mycket folk där och att man inte skulle kunna hitta varandra, medan jag tror att jag utan problem kommer hitta de jag vill träffa. Svårt det där, ingen kan ju veta hur det kommer bli.

Varför gör sanningen ont? Ord bildas till meningar som skär och skaver som om de vore en kniv. Saker sägs till mig som jag skulle vilja vända på och säga dem tillbaka. En form av sanning som är motsatt mot för den jag oftast får uppleva. Men risken att få höra den hårda sanningen igen håller mig tillbaka.

Dumle. Dagens godaste!

Gråta. Jag vill bara gråta idag.

Först tyckte jag det var roligt, men nu undrar jag mer vem det är som gör sig rolig över mitt liv! Eller är det någon som försöker säga mig något?