Invigning av nya Kårhuset i går. Melody club var bra. Emmon likaså. Önskade mer än någonsin att min lillasyster stod där bredvid mig. Hade varit kul att skaka rumpan till Electric med henne. Lite önskar jag att mamma och pappa var där och lyssnade också. Det kanske hade öppnat ögonen på dem, de kanske hade kunnat förstå varför jag och Elin spelat Music Machine om och om igen i flera år.

Jag har tänkt på de här två bilderna ett par dagar. Vidriga men samtidigt så fina. Jag blir fortfarande nyfiken och vill veta vad som hänt. Varför ligger de så nära varandra? Varför dog de? Hur?

Vad är det för skillnad mellan att vara uttråkad och att vara trött? För mig är de synonymer. Just nu borde jag vara trött efter alldeles för lite sömn den gågna natten, men jag sitter här och lyssnar på bra musik och skriver så jag hinner inte vara trött. Tidigare somnade jag framför ett dåligt tvprogram eftersom det var trist. Samvetet säger dock till mig att uppsöka sängen snarast så att jag orkar med morgondagen i skolan.

Godnatt gott folk!

I söndags åkte jag tåg, en tågresa som hade kunnat vara mycket bättre än den var. Det gjorde ont att lämna Johan och Clary i Enskede gård. Så där satt jag på tåget med tårarna rullandes ner för kinderna på väg mot Falun. Jag var egentligen inte ledsen, utan mest kom tårarna för att jag insåg att verkligheten väntade hemma iFalun igen. Helgen hade varit ett paus i vardagen och nu väntade allvaret igen. Men så kom han där, Salem och sjöng i lurarna för mig; "I wanna give you a good song…."  Och det kändes genast lite bättre. Det var som om han gav mig tillåtelse att känna mig nere. Vägen hem från stationen som jag fick gå ensam kändes inte så farlig längre och trost kylan tog jag mig helskinnad hem.

Nu mår jag bättre än på länge, trots att jag tror att jag håller på att bli tokig på mina tankar.

Hade väl egnentligen tänkt skrivit något mer positivt i dag, men jag orkar inte komma på något mer. Magen skriker efter mat. Blåbärssoppa och Falu rågrut.

Hemma i Alfta i någon gammal skokartong ligger ett lila A4-papper ihop vikt så att det bildar ett kort. I högstadiet gav jag det, via bud så klart, till en kille i parallelklassen. Någon timme senare fick jag tillbaka det, via samma bud. Det är enda gången jag försökt göra något romantiskt den dagen. Jag kommer aldrig mer ta något initiativ utan kommer alltid sitta och vänta. Jag väntar på att min ensamhet ska fyllas med sällskap.

När jag var 15 år flyttade jag till Gävle. Ensam. Fyra år senare flyttade jag till Kaggeholm. Ensam. Året efter flyttade jag till Prästmon och Hola Folkhögskola. Ensam. Därefter flyttade jag hit till Flaun. Ensam.

Ensamhet brhöver inte vara något negativt och att flytta runt är ju enklast om man är just ensam. Men det tär på en att ständigt behöva knyta nya kontakter och hitta vänner och just därför skulle det vara roligt att ha någon med sig vid sådana tillfällen.

Jag längtar efter att ha någon nära som jag betyder något för. Någon att prata bort nätter med, någon som skrattar med mig, någon som jag kan vakna upp bredvid. Så är det och jag tror inte att jag är något undantag. Alla längtar vi förmodligen efter att ha någon att dela livet med.

Förra veckan pratade jag med en kompis om hur det var att vara kär. Jag kan i bland känna att jag inte vet hur det är att vara kär, men han sa att det visste man om man var det och att jag förmodligen inte varit kär någon gång i så fall. Men jag funderade på det där ett tag och kom på att det måste finnas två sorters kär. En  lycklig och en olycklig. Jag kom på att jag knappt fått uppleva den där lyckliga kärleken någon gång. Den där som är besvarad. När jag blivit kär har det alltid slutat i tårar efter ett par veckor och oturligt nog är det de tråkiga minnerna som numer finns kvar.

Jag kände en gång den där känslan som säger till en "att det här kan bli rikitgt bra". Men det visade sig bli rena katastrofen. Jag ljög för mig själv, och för honom om att allt var i sin ordning och allt slutade i ett par månaders lidande för min del. Efter det har jag varit försiktig. Försiktig för min egen skull och för mina vänners skull. För det är de som får samla ihop spillrorna av mig efteråt.

Men tydligen har jag inte varit tillräckligt försiktig. om jag varit det skulle jag inte sitta här och känna mig tom. Just nu känns alla erfarenheter jag samlat på mig genom åren som bortblåsta. Jag skulle om och om igen kunna begå samma misstag för att endast få känna samma känsla igen. Om bara för ett par dagar. Frågan är om det är värt det?

I dag är allt bakvänt. Ingenting är sig likt när jag sätter mig ner för att försöka blogga. I vanliga fall skriver jag rubriken sist, om jag överhuvudtaget skriver någon. Men i dag har jag egentligen inget vettigt att skriva, förutom rubriken.

Bad på äventyrsbad i Borlänge i kväll, men något äventyr tycker jag inte att det var. Vattenrutchbanor som jag skulle kunnat fördriva flera timmar i om jag inte blivit så trött av all spring i trapporna.

Amelie från Montmartre på tvn i bakgrunden. Borde väl sitta i soffan istället för här.

Ska man lyssna på alla andra eller på sig själv?

Fick ett mail  dag som jag själv krävt att få, men när det väl kom satt jag här och höll andan medan svetten rann i pannan. Mådde så fruktansvärt dåligt efter jag läst det att jag knappt visste vad jag heter. Lyckligt vis kom jag på att mitt namn är Maria K Stillberg och jag ser nu med andra ögon på mailet som jag ska ta och svara på nåon annan dag.

Ljudteknikerdebut i Centrumkyrkan i morgon. Spännande värre! Tur att Jocke och Johnny är där så de kan hjälpa mig om något går fel. Fast de ska ju stå på scenen och spela, så det kanske blir svårt ändå.

Nu ska jag krypa upp i sängen och ner under täcket och läsa en bra bok, något jag gör alltför sällan. Sofie kommer förbi i morgon innan hon drar vidare till Ludvika. Jag sa att jag skulle bjuda på frukost, så jag får väl fixa till något ätbart innan hon kommer!

Jag kom och tänka på en sak i dag. Hur ska man veta om någon inte mår bra om den personen inte berättar det? Jag vill uppmana er mina vänner att vara ärliga mot era närmaste och berätta när någonting står fel till. Vi är bara människor och vi alla har våra brister.

Själv sitter jag och tänker på saker jag gjort och inte gjort. Mest tänker jag på vilka konsekvenserna av de saker jag hade kunnat göra hade blivit. Något som jag aldrig lär få veta.

Vill bara göra er uppmärksamma om att jag mår bättre än vad det verkar som om man bara läser bloggen. Bara det att det är det jobbiga som är lättast att skriva om.