Jag kan inte längre använda ord för att berätta hur jag mår. Alla ord känns utnötta och har för mig börjat tappa sin mening. Jag kan ibland upptäcka att andra formulerat meningar som beskriver hur jag känner. Lyckas jag på egen hand komma på hur jag ska dela med mig av mina känslor blir det oftast för privat och jag stoppar mig själv innan jag ens börjat skriva. Jag har ett par gånger skrivit om hur jag skriver det som ligger närmast hjärtat, så jag försöker med det en gång till:

Mina kära vänner, tack för att ni är underbara. Tack för att ni orkar lyssna på mitt gnäll och tack för att ni försöker få mig att tänka på annat!

"Would you like to be the lead star of my love song?"
~Timo Räisänen – Lead star.

Jag trodde jag hade bestämt mig för att sluta göra saker som jag bara kommer ångra efteråt, men icke. I dag gjorde jag nog det största misstaget på länge, förutom det där samtalet som ringdes här om dagen. Jag gick på föreläsning.

Hädanefter ska jag verkligen kolla upp innan vad det är våra föreläsningar ska handla om innan jag går dit. Efter att verkligen ha släpat mig ur sängen i morse så tog jag mig iväg till skolan. Stötte på en klasskompis efter vägen och vi tog följe den sista biten. När vi anlände till skolan mötte vi en bekant herre som vi haft vid ett par laborationer i Ljud A. Jag skrattade inombords och tänkte: Stackars de som ska ha han i dag…

Helt ovetande om min närmsta framtid traskade jag vidare till klassrummet och slog mig ner på första raden för första gången sedan jag började här för ett och ett halvt år sedan. Jag nämde för hon som satt bredvid mig att det kändes lustigt att sitta och vänta på en föreläsning som man inte visste vad den skulle hanlda om. Men helt plötsligt så händer det. Dörren öppnas och in kliver samme man vi alldeles nyss mött i trappen. Jag önskade med hela mitt hjärta att han hade tagit fel rum, eller att jag och resten av mina kurskamrater hade gjort det. Men inte då, så det var bara till att bita iohp de tre timmarna och låtsas förstå allt det där igen då. Ni vet, Ohms lag och så vidare.. Ungefär precis samma saker han pratade om i Ljud A, bara det att vi då hade två ladborationer med honom. Nu har vi en hel kurs!

Aldrig förr har jag suttit och väntat på att klockan ska slå midnatt så att jag ska kunna betala mina räkningar. Mitt behov av att kunna köpa mig lite nya prylar har ökat den senaste veckan, förmodligen eftersom bristen av pengar varit större än på länge. Jag har de senaste veckorna gjort av med de flesta utav mina sparpengar som funnits i min mugg inne i köket. Måste se till att stoppa tillbaka dem så fort som möjligt, det känns liksom alltid bättre om man vet att man har lite extra gömt. För övrigt har jag satt fast en enkrona i taket i mitt rum i Alfta, för att jag aldrig ska bli helt pank. Frågan är bara denna; fylls tomrummet i mitt inre av att jag och Elin kommer spendera eftermiddagen på stan i morgon i jakt efter den perfekta koftan?

Jag surfar runt på My space och upptäcker ny musik. Upptäcker alla dessa begåvade människor och det enda jag kan komma att tänka på är; Vad gör jag? Vad kan jag? Vad vill jag? När jag börjar tänka har jag svårt att sluta. Varför är jag? När ska jag? Vem och jag?

Sakta men säkert inser jag, trots att något fortfarande håller fantasin vid liv, att du aldrig kommer bli en del av mitt liv. Jag inser att de känslor som finns endast tillhör mig och endast mig. Snart är du bara en i mängden precis som alla andra.

I bland undrar jag om det vore idé att försöka, men snabbt inser jag att det inte skulle ge mig några svar. I bland vill jag bara säga att du är bättre än du tror. Ofta kommer jag på mig själv med att bara sitta och titta. Det går liksom inte att sluta, ögonen har fastnat. En blick jag vet aldrig kommer bli besvarad och du kommer aldrig se på mig på samma sätt som jag ser på dig. Och förmodligen är det bäst så.

Ska jag bara le och säga att allt är bra när folk undrar? Då ljuger jag ju!

Hörde en bra låt i dag. En låt där många rader träffade mig. Många rader som skulle kunna citeras. Minnet sviker och jag kommer inte ihåg dem nu, förutom något om "Se mig i ögonen och säg att du förstår…"  

Jag har funderat ett tag nu. Funderat på vad det är som gör att jag inte längre känner för att blogga och har kommit fram till ett par saker det kan bero på:

- Mina humörsvägningar.
- Folks negativa ord om min deprimerande attitiyd.
- Brist på inspiration.
- Irritationen över alla meningslösa bloggar som finns och aldrig uppdateras.
- Insikten att min blogg är lika meningslös som alla andras.

Åtgärder:

- Ta bort bokmärkena och sluta läsa andras bloggar.
- Fortsätta skriva om precis vad jag vill i min blogg, den är trots allt min.

Kom på ett till citat.
"När allting blir på låtsas gör det ont på riktigt.."
Eller hur var det Mr W?

I dag har det lyssnats på musik och en massa prat.
I kväll ska det passas barn och förberedas prat.
Men allt jag vill är att krypa ner under täcket och sova.