Försöker febrilt reda ut saker och ting i mitt huvud. I bland sägs det saker till mig som jag i stunden inte reagerar över, men som sedan kan fastna i mina tankar. Saker som jag inte vet vad folk menar med då de säger det. Förmodligen är jag lite trög och hinner inte reagera tillräckligt snabbt för att komma på att jag ska fråga vad de menar. Istället sitter jag nu här och undrar. Troligtvis kommer jag aldrig få svar på mina frågor.

Det snöade när det togs en promenad i natt. Inte tillräckligt mycket. Inte tillräckligt långt för att min stela kropp skulle hinna mjukna. Men tillräkligt för att jag skulle hinna påminas om hur vackert det är med snöflingor.

Han skrev "Det finns bloggar som handlar om bloggaren och det finns bloggare som har någonting att säga." Och jag funderar på vad jag vill att min ska handla om. Ska jag berätta om leverpastejs-mackan jag åt till frukost eller om Jesus som dog på korset? Ska jag skriva om hur trist det är att Prison Break bara visas en gång i veckan eller om att man kan få jobb när man är 23 och nyexaminerad bara man har lite skinn på näsan? Jag skiter i vilket och skriver vad som ligger mig närmast om hjärtat; Jag önskar det kunde vara du och jag. Punkt.

Lite trist att lägga upp en massa filmer, men jag kunde inte låta bli.

Som Zack skrev: "I promise you will laugh."

När jag får pengar ska jag:
- Gå ner på stan och sola solarium.
- Köpa en grå kofta.
- Köpa en bodylotion.
- Gå på bio.
- Skaffa mig nåt slags träningskort.
- Leta upp någon bra konsert att gå på.
- Hyra film.
- Köpa den där röda t-shirten på Gina tricot.
- Köpa en massa hårvårdsrodukter.
- Köpa en kontorsstol och två Edsbyveken-pinnstolar.
- Betala Telia-räkningarna så jag inte ligger en månad efter hela tiden.
- Betala tillbaka de 800 kronorna jag är skyldig brorsan.
- Köpa brännbara DVD-skivor.

Materealistiska jag.

Ibland upptäcker man en låt bara sådär. Man ser på den på ett sätt man aldrig gjort förut, hör på den med helt nya öron. Det hände mig i morse när jag satt här och väntade på att Norris skulle komma och hämta mig.

Thomas sa så här i dag: En relation utan kommunikation är död.

Det har känts så ett tag nu.

När jag minst anar slår den till. Verkligheten. Den kommer till mig och gör sig påmind om sin existens. Egentligen är jag mycket väl medveten om att den finns där. Hela tiden faktiskt, ändå blir jag lika förvånad när det slår mig att det faktiskt finns en verklighet. Det gör liksom ont, trots min medvetenhet. Varför känns det som om jag inte lever i den? Jag står lite på håll och tittar på när alla andra lever i verkligheten. När alla andra gör det de vill. Det de brinner för. Jag bara står där och låtsas att jag är med. Med dem. Lite som den utfrysna flickan på skolgården. Hon som säger att hon inte bryr sig att hon inte får vara med, hon har ju valt själv att stå där ensam, men innerst inne vill hon också leka. Leka med de andra barnen. Precis så känns det. Jag står där och ser på och vet inte hur jag ska göra för att få vara med. Vara med de andra. I verkligheten.

_{Fotot är taget från www.henrikpalm.se}

På repeat går den. Repeat. Om och om i gen. Hela dagen.