Det här livet börjar bli motsatsen till vad ett liv bör vara, eller i alla fall hur jag anser ett liv ska vara. Jag kan inte längre känna nån motivation till att kliva upp ur sängen om morgonen, det som får mig att ändå göra det är 15 minuter med Anders och Måns varje morgon. Men vad gör jag när julkalendern tar slut om en vecka?
Idag skulle Elin och jag handla julklappar i Edsbyn, vi gick till bussen och belv upplockade av Anton och Märta (pappas moster och sambo) som råkade köra förbi, så vi slapp bussen en vända i alla fall. Väl där, i Guldbyn som de själva föredrar att kalla sin by, fick vi gå omkring frysna i snöslask för att vänta på bussen hem. Vi fick trots det en julklapp inköpt, +några andra prylar på Erikshjälpen också. Eller jag köpte ingenting, Elin betalade allt, mitt konto har sedan länge varit slut.
Det där med pengar börjar bli ett problem. Jag borde gå till Arbetsförmedligen och skriva in mig, då kan jag åtminstonde gå till soc och få lite hjälp. Jag har ingenting emot soc, de finns till för alla, så varför inte mig? Det är det där med Arbetsfömedligen jag inte gillar, jag har inte en enda god erfarenhet av dem. De har aldrig gjort någonting för mig, och förmodligen kommer de aldrig ge mig något heller. Varför då skriva in sig? Vad har jag för nytta av att bli en siffra i deras statistik?
Jag har gått och funderat över det här med utbildning. Många säger att de inte vet vad de ska plugga och så vidare. Jag har alltid vetat vart jag vill. Jag har aldrig behövt grubbla över skolor och utbildningar, det har liksom rullat på. Men sen blev det tvärstopp och nu sitter jag här. Jag vet inte om det är mig eller de andra det är fel på. Har jag tagit fel hela tiden? Litat på fel instinkter?
Hela mitt liv har jag fått höra om "Guds plan för dig". Jag vet inte varför, men jag känner mig lurad. Lurad av alla förkunnare inom frikyrkan som trycker in detta i våra hjärnor, redan i de tidiga tonåren började det; "Gud har en plan för ditt liv, så lev efter den. Bli den Gud vill att du ska vara."Jag har alltid gått på känsla, det jag tyckt varit roligt har jag trott varit Guds plan för mig, Gud vill väl inte att jag ska ha tråkigt? Allt har liksom kännts så bra under hela vägen, tills nu. Nu är jag här och ser ingenting framåt. Ett tomt hål.
"Sök och du skall finna.."
Söker jag för dåligt?