”If I had you tonight..” eller Kvällens citat.

Det var längesedan jag lyssnade på den, men nu ikväll dök den bara upp i mitt huvud och jag fick leta reda på den i iTunes. Något av det bästa du skrivit Jonas.

"I sit alone here once again. Where are you now my beloved friend? I watch the moon, do you see it too? I can not sleep how about you? If I had you tonight. The things I do with you tonight. I dream of you tonight. The things I do with you tonight. I sit alone, here once again. I’ve been thinking of you since I don’t know when. I like to know what am I to you? If only you think the same thughts too. If I had you tonight. The things I do with you tonight. I dream of you tonight. The things I do with you tonight. If I had you tonight. The things I do with you tonight. I dream of you tonight. The things I do with you tonight. I think of what I can not say out loud. I dream of things I wish I could be proud. I think of what I can not say out loud. I dream of things I wish could be proud."
~Jonas Tunander – If I had you tonight.

”Don’t promise me for ever, just love me day by day..”

Jag vet att jag har väldigt lätt att haka upp mig på saker. Småsaker. Men jag tror inte att det egentligen är själva saken jag hänger upp mig på, utan alla omständigheter. Allt vi gör, alla val vi tar, allt som vi säger påverkar vad som kommer hända omkring oss. Men i mitt fall verkar det kvitta hur jag gör, det blir ändå alltid samma resultat. (Här någonstans dyker en mini-Walle upp på axeln som påminner mig om min negativa inställning. Jag knuffar ner honom och fortsätter..) Jag hakar upp mig på att det kanske skulle kunna vara jag. Jag som får de där smsen, får följa med på dejten, får möta de där ögonen. Bara jag hade gjort något åt saken i tid, inte varit så passiv. Låtit blygheten och rädslan vinna, trots att jag egentligen vågar ta för mig. Eller också skulle jag ha handlat annorlunda redan från början och väntat lite längre.

Eller vänta, det har jag ju gjort förut, och ändå sitter jag här lika ensam nu som då.

Fredagkväll i Vimmerby.

Idag impulsköpte jag ett par chinos, ett linne och tre par trosor. Det gick ett par hundralappar som jag inte planerat slänga ut denna månad. Jag ångrar inte köpen, men varje gång jag handlar något på impuls så känner jag att jag kommer ett steg längre från den nya datorn jag vill köpa i slutet av sommaren. Därför kände jag inte för att gå på bio ikväll, Ice age 3 lockade inte mer än en Mac Book. Därför sitter jag här med den där sällskapspaniken växande inom mig. Den där som växer inom mig ibland då jag verkligen vill umgås, men det inte finns någon att umgås med. Jag vet att fallet nu inte riktigt är sådant, men jag orkar inte gå in på detaljer.

Fredagkväll och min sista dag på min tvådagarsledighet. Jag passar på att photoshoppa lite bilder från familje-besöket samtidigt som jag lyssnar på Malin Åkermans sommarprat. Lättlyssnat och soft. Sen blir det en film innan jobbet kallar imorgon. Fyra dagar scenljud.

Apprpå min shopping idag, så funderade jag lite på det där med söta trosor med rosetter på. Vad spelar det för roll att jag har dem på mig när jag inte får gå omkring att visa upp mig utan att verka onormal? Varför lägga pengar på någonting sött som bara jag själv ser? Jag borde ju kunna nöja mig med ett 5-pack vita bommullstrosor från Ica!

ÄNTLIGEN!

Bilden säger mer än tusen ord… och jag vet inte hur många gånger jag tjatat om  C-uppsatsen och examen i denna blogg (den som orkar räkna vinner en fribiljett till ALV), men nu är det ÄNTLIGEN över!

Äntligen har jag tagit mig i kragen och gått till optikern, synd bara att det ska klia så sjukt mycket i vänsterögat!

">

Nytt objektiv på kameran, och att fota blir mycket roligare! Blommorna fick jag av Micaela och Rebecca när vi bytte rum i fredags. No more dubbelrum alltså..

(Detta har ingenting med rubriken att göra. Det är bara en parantes med en LÄNK)

”Men här mitt i min dröm, här mitt i min sömn, finns allt som jag gömt..”

De andra åker hem då de är lediga från jobbet. Jag stannar kvar här i Vimmerby. Jag har inget hem att åka till. Alfta är hemma, men inte mitt hem. Det är en plats där jag trivs och känner mig hemma, där jag har vänner och familj, men efter att ha suttit där i flera månader och längtat bort till ett liv så känner jag inte något behov att vara där. Jag saknar Tipp-ex, huset, älven, vännerna och enkelheten, men saknaden är inte nog för en lång, dyr tågtesa. Jag köper ett nytt kameraobjektiv och sparar till ny dator istället.

I övrigt får Soran Ismails blogg mig att le med hjälp av långa videobloggar som inte handlar om någonting alls och inlägg skrivna utifrån en läsarrubrik.

Psykologakut?

Walle är i Skottland.
Clary är i Norge.
Sofie jobbar dygn.
Carro jobbar tydligen också.

Vem ska jag då ringa? Jag spricker ju!