Ska man åka utomlands på semester för första gången i sitt liv så kan väl lika gärna hela Sverige få veta var man tar vägen. En bra övning på att släppa på fasaden och inte ta sig själv på så stort allvar. Lära sig mig bjuda på mig själv.. (Lena, att göra grimaser på toa känns som en fis i rymden mot det här, jag ska aldrig sluta med dom).

…jag vet att det är lite tidigt, men jag skulle bli jublande glad ifall jag fick en sådan här dräkt som Lil’bro har i julklapp. Jag skulle ha på mig den jämt!

Här om dagen dök den här bilden upp i mitt nyhetsflöde på Facebook. Den gjorde mig arg och äcklad på något vis, antagligen för att den träffade mitt i prick. Jag vill inte leva så. Därför tinar jag nu upp alla kanelbullar jag har i frysen och fyller en termos med kaffe och beger mig till Björns trädgård i Stockholm och hjälper Soppkök Stockholm.

Det är väl helt okej att lägga sparpengar på saker man velat ha i 15 år?

Förra veckan var Clary hos mig och hälsade på. Sjukt kul och skönt att ha henne här ett par dagar och bara hänga som förr i tiden. Numer bor hon ju i Oslo med min lillasyster, ifall ni inte visste det. De har också en blogg och där har Clary skrivit ett inlägg om mig, eller ja om när hon var här, med bilder från min lägenhet. Så gå in och läs inlägget Å så var det vi igen på Grünerlycka om ni är nyfikna!

Förra sommaren var en av de bästa och roligaste somrarna jag haft, men även av de jobbigaste. Det mesta var roligt, lätt och enkelt nere i Vimmerby. Umgänget, jobbet och huset var fantastiskt.

Men så var det så mycket inom mig som sa stopp. Jag ville inte mer, jag orkade inte och många gånger stod jag nära bristningsgränsen och velade. Jag är glad att jag höll ihop, att jag jag kämpade mig igenom allt som hände där på insidan av mig, det har tagit mig dit jag är i dag. Idag kämpar jag istället med helt andra saker, som inte är relevanta i sammanhanget.

Den här sommaren som kommer är ett oskrivet blad. Jag vet ingenting och jag orkar inte planera den heller, jag tänker bara ta den som den kommer. Men däremot vet jag att i dagarna när Facebook-statusarna fylls med utrop om att folk börjar landa i Vimmerby svider det lite i mig. Jag vill.. Jag vill ju också känna den där glädjen av att komma tillbaka. Möta folk för första gången, kramas och peppade bege sig ut i parken för första jobbdagen.

Tre år har satt spår i mitt liv, och de blev en stor del av mitt liv. Men som en kollega nyligen sa till mig; de åren var ditt liv, och kommer bli mindre och mindre med tiden som går.

Ja, mitt liv kommer fyllas med fler fantastiska år som de som varit.

Allt som oftast så hinner jag inte klä av mig före toabesöket när jag kommer hem sent om natten, kan ju göra det samtidigt som jag uträttar behoven tänker jag och rusar in. Efteråt orkar jag inte plocka upp kläderna innan det är dags för sängen. Just nu bryr jag mig inte ett skit, men imorgon kommer jag önska att jag gjort det.

20 dagar kvar tills jag sätter mig i ett flygplan för andra gången i mitt liv. Den här gången kommer flyget lyfta..

Den här dagen började inte så bra och för första gången på 12,5 år ska jag åka till Alfta och inte bli mött av den här filuren som sitter på pannrumsvindstrappan och väntar. ;(