En gång köpte jag ett marinblått linne för att killen jag gillade verkade vara mer åt naturtrogna färger-hållet än jag med mina knalliga färger. Killen blev kär i en annan tjej och linnet ligger nästan oanvänt i garderoben.

Imorgon hoppas jag på att få uppleva en favorit i repris!

Här om dagen släppte Neighbourhood sitt andra fullängdsalbum, The Enchanter,  och det firades med en spelning på Fasching i Stockholm. Min kväll började med datorn på magen i soffan, och tröttheten var så otroligt påtaglig att jag inte visste om jag skulle orka ta mig iväg, men till slut bestämde Sarah och jag oss för att rycka upp oss.

Jag kommer aldrig sluta hävda att spontankvällar är de bästa av kvällar, så även denna. Tror att det var fjärde gången jag såg Neighbourhood spela live, och jag vågar nog påstå att det här var den bästa spelningen hittills.
Thomas Järvheden har ett skämt om basister som du kan se här (2:07), men Aleks i Neighbourhood hör inte till de basisterna. Han är underbar att se på när han spelar, så glad och härlig och är inte alls en misslyckad gitarrist som fått basen i famn. Rätt man på rätt plats!  Dessutom har han så ödmjuka bandkompisar att de hukar sig ner för att ge Aleks hela publikens uppmärksamhet i ett par minuter. Fantastiskt!
Glada är de allihopa förresten, de skrattar och ler mest hela tiden, och det smittar av sig på publiken. Själv ler jag som allra mest då Jens plockar upp barytonsaxen och drar av låtar som The Thief och Attitude.

Det här är John. John är före detta kollega och vän till mig. John har en hemsida och en blogg som ni kan läsa i efter att ni läst det här inlägget.

Det kommer handla om kramar och det kommer handla om John. Och ni som känt mig länge eller följt min blogg genom åren vet min historia om kramar, annars kan ni läsa den HÄR, vilket rekommenderas. Numer gillar jag att kramas och kramar nästan ”hejkramar” till alla jag känner, förutom Sofie och Carro, eller om det är någon jag träffar ofta (man får inte tjata ut kramarna).

Jag tror att min kramfobi började växa bort när jag började jobba med teater. Teatermänniskor, framförallt skådisar tror jag, kramas rätt mycket. Mest hela tiden. John Pekkari är en skådespelare, och i filmen ovan listar han sina fem bästa egenskaper. Allt från bra magstöd till att han är snäll, men inget om kramar. Därför lägger jag till en grej på din lista John:

- Du är bra på att kramas. Varma, innerliga och fasta kramar och man blir alltid glad när man får en kram av dig!

För er läsare som inte är vän med mig på Facebook vill jag bara visa den här biljetten. Galet och overkligt. Och jag kan bara drömma om att Persson kommer dit som gäst..

Appropå Persson så spelar Tomas Andersson Wij i Bollnäs på fredag och då bör han dyka upp och sjunga lite Hälsingland med Tomas kan man tycka.. Missa inte det ni som har chans att gå!

Ett tag trodde jag att Lalehs Sjung skulle bli skivan som skulle gå varm hemma hos mig i vår och sommar, även om den spelas en hel del så är det Lana Del Reys skiva Born to die som nöts numer. Den är så sjukt bra och just nu känner jag inte något behov av att hitta  ny musik, i alla fall inte fram till juni då några av mina favoriter släpper debut.

Och Clary, nu vill jag inte att du kommer om ett par år och säger att jag aldrig tipsade dig…

Idag har jag hängt här, i studion på jobbet. Det ser tomt och ödsligt ut, men jag hade sällskap, eller det var jag som var sällskapet som tittade på. Sorgen över att vara totalt omusikalisk värkte lite mer än vanligt, men nån dag ska jag sätta mig där och leka med nåt gammalt projekt..

Jag anade det inte då jag bloggade om Josef och Jakob här om dagen, och jag anade det inte i morse när jag vaknade att jag några timmar senare skulle ha bokade Hellmanbiljetter väntandes på mig på Södra teatern. Göttans. Först parisresa och sedan ett par dagar senare besök av Sofie och konsert med mannen, myten, legenden: Jakob Hellman. Äntligen!

Lyckan när man impulsköper en duk med tanken ”bra födelsedagspresent någon gång” och kommer hem och tänker ”aldrig, den är min 4 evah”!

Duken heter Äppelfia och är designad av Rolf Lagerson.