Ibland känns det som att kroppen inte pallar mer, den vill bara säga tack och adjö trots att jag bara är 28. Näsan är täppt och kliar, vi kan kalla den för torrteatersalongsnäsan, underläppen är sprucken, ryggen spökar igen efter två nätter i hatsängen hemma i Alfta och magkatarren svider i magen för att jag stressar upp mig av att kalendern är fullbokad hela november. Jag ska vara glad om jag hinner andas, ja lite så känns det då jag aldrig tidigare i mitt liv velat planera saker långt i förväg. Jobb så klart, men allt annat tycker jag borde få komma lite mer spontant.

Jag är glad att jag har läkarstuderande vänner och att det finns receptfria piller på Apoteket och förhoppningsvis ska jag hålla ihop några år till..

”Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu..”
~LW – Söndermarken.

Jag har lite svårt att förstå exakt vad min vän Erik gör på sitt jobb, men då och då länkar han till olika projekt på Facebook, och jag får i alla fall se ett resultat av det han gör. Här ovan ser ni en fantastiskt rolig trailer för JAM with Chrome som han och hans kollegor jobbat med. Gå in och testa vettja!

Så sjukt godis- och O’boy-sugen just nu. O’boy är det enda som finns hemma, men mjölken räcker bara till ett glas, vill jag ha det ikväll eller till långfrukosten imorgon? Ska försöka bota suget med frukten som håller på att ruttnar i skålen här bredvid istället, men frukt är inte samma sak, det är därför frukt ruttnar hemma hos mig..

Har precis lämnat bilen på verkstad och gått en promenad till Älvsjö. Pendeltåg till jobbet, det var längesen jag var på sånt här äventyr. Ja, ganska bra precis två år sedan då jag pendlade till Posten i Tumba. Uuhh, hemska minne!

Imorgon är bilen hel och allt back to normal igen.

MUSIKEN som gör mig peppad när helst jag behöver det.

Lagom till att jag samlat ihop tankarna och tänkte skriva om att någon måste ha släckt solen så fort det blev november så skingrade sig molnen och lät solen kika fram över Hagsätra och en duggregnsskur skapade en vag regnbåge.

Jag har precis sett Hanna Hellquists nya program Jakten på det perfekta livet, där hon jagar just det där som man tror att alla andra har. Veckans avsnitt handlade om kärlek och relationer.

Ofta känns det som att Hanna och jag är rätt lika, hon kanske är lite mer framåt än jag men ändå, vi verkar ha liknande humor, grubbla lika mycket och vara sprängfyllda av en himla massa känslor.

Hon avslutar programmet med att komma fram till att hon nog egentligen har det väldigt bra ensam, och så är det ju. Har man bara sig själv så är det ingen annan som lägger sig i och det är ju himla skönt. Ändå sitter jag nu här en torsdagkväll i soffan, färdigjobbad, nystädat, mätt och sjukt uttråkad.

Vad gör man på 26 kvm förutom att se på tv eller surfa? Jag har inga fler fönster att sy nya gardiner till och fler än ett nystickat pannband lär jag ju inte behöva i vinter.

Jo, då och då verkar det där med tvåsamhet som någonting kul att testa på..

Det är alltid kul att vinna och jag vann en skiva!

Jag känner mig fortfarande rätt ny på jobbet, lite osäker och inte helt avslappnad med arbetskamraterna. Vi har precis kommit tillbaka efter att ha ätit och det är en kvart kvar till publiken kommer in, jag gör mitt utrop, snubblar lite på orden och får skämtsamma pikar av kollegorna. Jag ler blygt och försöker skaka av mig vreden jag bygger upp mot mig själv. ”Varför gör jag aldrig någonting rätt?! Grrr..” Laddar om och tittar på manuset. Jag vet att nu kan jag inte göra fel mer, då skulle jag vara tvungen att sjunka genom jorden. Allt måste klaffa, jag måste klara det, annars kommer pinsamheten vara oändlig.

Blipp, blopp, brrr, blipp, piiip, blopp, pling, blipp… Den enerverande musiken går igång, publiken strömmar in och vi kör igång. Publiken skrattar och jag bläddrar framåt i manuset, kikar på en sida längre fram och inser att helvetesscenen börjar snart. Den där jag skjuter iväg motrepliker till skådespelarna genom att trycka på min gröna knapp. Den hemska nervositeten över att allt ska gå åt skogen blir starkare. Tänk om, tänk om det blir, tänk om hela skiten sprängs bara för mig! Samma känsla som inför uppkörningen och stoppljuset i  Bollnäs, samma känsla som att starta i backe.

Jag förbannar mig själv över att jag försöker vänja armhålorna vid en ny aluminiumfri deodorant precis just nu, och medan svetten som rinner längs kroppen skapar stora CD-skivor under armarna så tar jag några andetag och skakar av mig. Det. Går. Bra. Andas ut. GO!

Det går oftast bra och nervositet hör till, men kan göra mig galen och svettig och ger många gånger självförtroendet en spark åt fel riktning. Känslan efteråt däremot; obeskrivlig.