Äta, jobba, sova, äta, sova, jobba, äta, sova, jobba, jobba, sova, äta, sova äta, sova, jobba, äta, sova, äta, jobba……. Zzzz zzzz zzzz.. Mat har blivit det jobbigaste i min vardag och tips mottages tacksamt.

Jag böjde mig ner för att klippa gardintyg då det sved till i ryggslutet som om någon högg en kniv i mig. Ett aj senare satte jag mig ner och bet ihop, klippte färdigt och reste mig igen. Då smattrade det till på samma ställe i ryggen och nu vet jag inte om smattret gjorde det bättre eller sämre, jag vågar inte känna efter. Åh vad jag önskar att någon bara kunde se vad som är fel där inne, naprapaten jag gick till för ett tag sedan gav ingen diagnos utan rättade bara till för dyra pengar..

..men vad hände med det?

Pappa tapetserar Hannahs nya lägenhet och jag agerar Stockholmsguide på min lediga dag, försökte sova en stund på golvet men spacklet luktade så starkt att det stack i näsan. Tog mig till ett café istället och här sitter jag nu tillsammans med lattemammor, businessmän, Gudrun Sjöden-tanter och dricker flytande socker och lyssnar på Mando Diao.

Tänkte att jag skulle passa på att gå till Blodcentralen och bli blodgivare, men kom på att man ändå inte får lämna blod när man är nytatuerad, så det blev inget med den saken.

Uppdaterar mig på bloggläsandet och fick en attack av Frida-abstinens. Vilken tur att hon kommer ”hem” från Göteborg på fredag och ska låna min soffa hela helgen. Kul!

Sitter och funderar på stalkning. Hur långt ska det gå för att man ska räknas som stalkare? Att gå förbi Sveriges hetaste mans jobb ett par gånger bara för att få en skymt, det är väl inte knasigt? Äsch, det är ju bara på skoj, bara idag..

Önskerubrikerna ramlar in lite då och då och det är nu dags att börja pricka av dem. Jag tar de lite slumpvis, utifrån vad mitt humör säger. Känner jag mig rätt så kommer Emmas rubrik dröja ett tag, den behövs tänkas på lite extra just nu.

I söndags gick jag på en liten second hand-runda i Göteborg och grunnade på Karolins rubrik. Drömloppisfynd.

Sedan ett par månader sen, kanske till och med sedan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet, så har jag insett att jag skulle behöva en vattenkanna, det börjar bli drygt att springa och fylla på glas och pet-flaskor när man behöver ge blommorna vatten och det skulle kännas roligare med en vattenkanna. Men vattenkannor är ju sjukt fula nya, och säkerligen så är gamla begagnade det med, och än så länge har jag bara hittat en enda på loppis. Innan vi begav oss iväg på rundan i söndags hade jag och sällskapet pratat om just vattenkannor och helt plötsligt så såg jag en. Jag skrek till av glädje vid upptäckten och hon i kassan förklarade att den var reserverad, som tur var den lite för liten och inte helt perfekt. Så jakten fortsätter.

Annars tror jag inte att det går att ha något drömloppisfynd, eller i alla fall så har jag inget sådant, det varierar liksom hela tiden.

Däremot så blir många fynd drömmar i efterhand när jag märker hur bra de klaffar i mitt liv. Som sockerströaren jag hittade på samma ställe som vattenkannan jag nämnde innan, den bara stod där på en bänk, fin och utan prislapp, så jag frågade vad den kostade och utbrast; TIO KRONOR?! i ren eufori. Eller AU-kopparna från Gefle som jag hittade på Erikshjälpen i Vimmerby i somras, perfekt för te och varm O’boy just nu. Eller den där gången jag hittade Fragglarna LPn, sjukaste loppisfyndet någonsin!

Men det jag just nu går och drömmer om, eller håller ögonen öppna efter är en vattenkanna, toapappershållare, Bimbo-assietter, Fanett-stolar (alltid), fina glas, stora tyska vaser och en pall.

Allt annat vet jag inte om att jag behöver än..

”Den vägen som jag åker på
den är krokig och dan.
Det händer att jag stannar till ibland
men jag tar mig ändå fram..”

~Jumper – Den vägen.

Hade jag inte kört bil när den dök upp i P4 Stockholm idag hade jag gråtit som ett barn.

Jag bara älskar det här citatet! Tack Jonas Helgesson.

Jag var kattvakt och snokade i en Jan Stenmark-bok medan jag klappade katten. Olyckligt kär och det var exakt så här jag kände – hela tiden.

Robbie Williams sjunger ”I’m not scared of dying, I just don’t want to” och det har länge varit en textrad jag har stått bakom, men den senaste tiden har jag börjat tvivla. Jag börjar bli livrädd. Livrädd för att döden ska drabba mig själv eller någon nära utan att jag är beredd.

Under sommaren fick två kollegor hastiga dödsbesked under arbetstid och dessa händelser har nog påverkat mig mer än jag trott. Jag funderar ofta på hur jag skulle reagera och ibland hoppar jag till när telefonen ringer och får för mig att något hemskt har hänt.

Jag brukar fundera på hur jag skulle få reda på om någon bekant som man inte har så bra kontakt med skulle dö. Gamla klasskompisar, kollegor eller någon man hejade på på en fest. Ibland ser man det i tidningen, ibland ringer en kompis och talar om och ibland får man veta bara för att man leker detektiv.

Sedan Facebook gjorde intrång i mitt liv så har jag emellanåt funderat på att försöka leta upp ett ex till mig, säga hej och kolla hur livet är. Någon gång har jag sökt utan resultat och ibland har det bara stannat vid en tanke. Här om kvällen använde jag Goolge och fick reda på att han omkommit i en arbetsplatsolycka för några år sedan och efter sig lämnade han flickvän och en nyfödd son.

Livet alltså, det är så skört och även om vi inte haft någon som helst kontakt sedan skolavslutningen 1999 så kan jag inte sluta tänka på honom nu. På samma sätt som jag fortfarande tänker på Emil då och då. Jag tänker inte så mycket, bara mest ett ”Varför?” eller ett ”Så orättvist”.

Men döden kommer ju förr eller senare för alla, så jag antar att jag måste vänja mig vid tanken, tanken på att olyckor händer och att sjukdomar dödar och att livet ibland bara tar slut ändå.

Tills vidare; Ta hand om varandra!