Ifall Tony Sjögren och Erik Haag fick barn ihop…

Sedan jag körde på en katt någon gång i juni så har höger blinkers varit fasttejpad med röd gaffa. Halvsnyggt, men helt okej. Jag menar, röd gaffa är ju bättre än svart.

Men så damp kallelsen från bilbesiktningen upp och problemet gick inte att undvika mer, så förra veckan drog jag till en bilskrot i Huddinge och införskaffade reservdelar och idag satte jag mig på asfalten med skruvmejseln i högsta hugg. Drog en sväng genom biltvätten också och jisses vad snygg hon blev pärlan min!

Festfin lagom till bröllopet imorgon!

På lördag utökas vår klan med en person, och här sitter jag och… ja, vad gör jag? Den som lever får se…

I framkallningsrummet på gymnasiet för att göra slut på rullen, i mössan som väntar på att snön ska komma i år igen.

De senaste dagarna har jag sett början av presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibbye om och om igen. Martins inledande ord är något av det mest inspirerande jag någonsin hört. De senaste 14 månaderna har förmodligen varit otroligt jobbiga för dem, och jag tänker inte lägga in några personliga åsikter om historien i sin helhet. Däremot inspireras jag otroligt mycket av människor som brinner för att berätta om orättvisor och livsöden att de utsätter sig själva för livsfara.

Jag läser Johan Ripås egen berättelse om hur det gick till när han kom över originalfilmerna som visar att de tidiga videoinspelningarna med Johan och Martin är iscensatta och förundras åter igen.

Nu hoppas jag att deras hängivenhet kan smitta av sig på mig själv i mitt liv, jag vill vara med och tycka, tänka, påverka och förändra. Vi har ju den möjligheten, varför låta chansen gå förlorad i att bara rycka på axlarna och inte orka bry sig?

Martin avslutar med att säga:
”Det här arbetet börjar idag, och det kommer att pågå så länge vi lever.”

För mig handlar det inte om deras arbete som journalister, för mig är det en påminnelse om att ta vara på varje dag för att göra världen till en bättre plats,

ända tills vi dör.

..och resten av kvällen är förstörd. Vissa saker har inte förändrats sen jag var 15.

Ibland blir jag så full av saknad att jag liksom måste proklamera för folk att jag saknar dem i mitt liv. Det kan vara människor jag inte träffat på några år eller bara någon som jag är van att ha i min närhet men inte är där för stunden. Fina människor som jag tycker om. Jag kan känna mig tjatig, men ibland saknar jag så mycket att jag liksom spricker..

Det är sällan jag skriver om saker jag gjort, men ikväll har jag skrattat så att tårarna rann. Lite ”Rita & gissa” tillsammans med Elin och Ola visade sig vara en vrickad kombo. Klockan är över halv fem och O’boyen står på nattduksbordet. Perfekt!

När jag gick i lågstadiet fick vi följa med en förälder till sitt jobb för att sedan berätta i skolan om hur det var. Jag stämplade frimärken och var livrädd för att komma åt larmknappen på Posten tillsammans med mamma.

Nu vore det hög tid för mina föräldrar att bli beordrad praktik hos mig så de slapp prata jobb med mig när jag är ledig.

Vi klappade, borstade och pratade lite, den där dagen i början på augusti, på trappen i Storsveden Ralf och jag.