Intresset för att skriva svalnar, ändå sitter vanan att gå in och läsa kommentarer kvar. Jag är in på bloggen flera gånger om dagen, jag glömmer bort att det är jag som behöver skriva för att hålla den vid liv.
Jag väntar på födelsedagen och julen, allt annat känns som onödig utfyllnad just nu. Ibland ger livet mig svindel, ska vi hela tiden gå och vänta och längta? Varje dag, hela tiden. Äta, jobba, sova. Om och om igen, hela tiden.
Snö och jul, det känns kul!
Jag försöker sälja min bil, det är det svåraste och drygaste projekt jag någonsin tagit mig för tror jag. Ikväll grät jag en skvätt för att jag tycker det är så jobbigt med folk som ringer, smsar och mailar utan att presentera sig. Ska man köpa en bil av en privatperson kan man väl ändå vara lite trevlig? Jag känner mig hjälplös och vet inte hur jag ska göra. Hade det inte känts som att kasta pengar i sjön hade jag behållit bilen och kört den tills den faller ihop.
På olika håll kryper frågorna fram. Vad vad det för jobb? Vad var det du skrev om? Va, va, va? Jag skriver sällan om mitt jobb här, jag vet inte riktigt varför, men det växte bort lite genom åren och jobbet kändes lite för privat att skriva om. Plötsligt blev jag lite osäker på vad jag vill, och får, skriva om om olika arbetsplatser och dessutom tänker jag att ju mer jag skriver om jobbet ju större är chansen att mina arbetsgivare hittar till min blogg, vill jag det? Och om jag skulle vilja ha dem som läsare, vill jag då att de ska läsa om jobbet? Jag tycker helt enkelt att det är enklare att låta bli att skriva om jobbet, alla som känner mig vet var jag befinner mig på dygnets olika timmar, och de andra behöver faktiskt inte veta. Ljudtekniker, mer behövs inte tycker jag.
I alla fall så tog jag mig igenom beslutsångesten och tackade nej till två jobb på samma vecka. Ett av dem hade jag bestämt mig om för längesedan, det andra var en fast tjänst (!) som helt enkelt inte gick att kombinera med det jobb jag redan har. Det är ju alltid svårt att ta ett beslut vid sådana krockar, men ett beslut är ju det enda man måste ta och då fick det bli så här den här gången. Den lilla magkänslan jag hade är nu nöjd, men har jag otur står jag inom en snar framtid vid nästa vägskäl och måste välja vilken väg jag vill gå på… Ett val som kommer vara ännu svårare än det förra.
Anställningsintervju på torsdag!
OMG! De HÄR tipsen kanske är gamla, men jag hade inte sett många av dem förut så för mig har de öppnat upp en helt ny värld för mig. Någon som dricker mycket läsk och kan skänka några flärpar från burkarna, skulle behöva ordna upp i garderoben..
Jag är förvirrad över livet, vet inte vad jag vill och vad meningen med allt det här är. Och än jobbigare blir det när jag får ett jobberbjudande som är över det vanliga, men samtidigt vill ha kvar mitt gamla jobb och dessutom har sökt ett jobb jag verkligen skulle vilja testa på. Imorgon är det torsdag och då ska jag lämna ett besked. Vet inte riktigt vad det är jag vill och magkänslan säger ingenting, men kanske lutar över mer åt ena hållet än det anda. Äsch, jag tror att jag bestämmer mig imorgon.
”Vi kan till exempel titta på det här med att Spotify fortfarande inte inkluderar metadata, alltså produktionsuppgifter om låtar och album. Eller att man bara visar omslagen i frimärksformat.” skriver Dan Backman i sin krönika i Svenska Dagbladet. Och nu när jag ligger i soffan och lyssnar igenom Lalehs nya album kan jag inte annat än att sakna den där informationen som ett fysiskt skivomslag innehåller.
Vem skrev låten? Vem körar? Vem producerar? Vem mixar? Vilka är musikerna? Nördfrågor som har betydelse för musiken, nördfrågor som jag inte visste att jag saknat att ställa, förrän idag.
Vidare ifrågasätter Backman de musiktips Spotify ger; ”Varför skulle jag till exempel vilja lyssna på duon Robert Plant och Alison Krauss bara för att jag streamat Frank Zappa?” Något som även jag har irriterat mig på ett tag. Det är dåliga tips, tips som jag verkligen inte bryr mig om och det hämmar mitt intresse för musiklyssning. Jag är mer intresserad av vad som är nytt på marknaden än vad Spotifys algoritmer räknar ut att jag kanske kan gilla!
Lalehs nya album? Det är grymt bra och känns som en fortsättning av det förra.
Känns inte den här Facebook-reklamen si sådär 16 år ur tiden?
..skrev jag och funderade på hur jag har det med mitt civilkurage.
Gårdagen är suddig. Jag skulle ta tunnelbanan hem från Gamla stan någon gång strax efter midnatt, det var lite småstökigt och det stod ett gäng innanför spärrarna. Mitt sällskap skulle till den andra perrongen och vi kramades hej då, sedan är minnet dimmigt. En sparkande fot, kanske två. En kille som sjunker ner på golvet. Blodet som rinner ur näsan. Ur munnen. Jag minns vagt hur jag knuffar undan folk som vill fortsätta sparka och känslan när jag får ögonkontakt med mitt sällskap som inte hunnit med sitt tåg. Jag pratar, lägger i framstupa sidoläge och tar fram papper ur väskan. Hinner tänka så många tankar, på kurser jag gått, gubben i Vimmerby och döden. Sedan kommer vakterna och poliserna och TV-teamet. TV-TEAMET!!? Jag minns att jag blev arg, arg på TV-teamet, men jag satt kvar där på golvet med blodet och killen med den sneda näsan och bulorna i huvudet tills polisen tog över.
Det mesta är blurrigt, men de kalla poliserna, vakterna med handspriten, sällskapet, folksamlingen och blodet finns där. Och civilkuraget.
En kollega på jobbet berättade om hur hon såg på sitt eget liv under de år då åldern började på siffran 3. Hon satte ord på mina tankar och känslan av att allt skulle vara försent, att jag borde gjort saker tidigare fick en spark i röven. Försvinn dumma känslor, tänkte jag, och funderar nu på den där resan till Hawaii, den där kön till ridskolan, drömhuset och bilfriheten. Alla idéer blir ett virrvarr i huvudet och det är så lätt att bara strunta och leva på i en evig väntan på att något ska hända. Det är ju bara jag själv som kan bestämma hur mitt liv ska vara, det är bara jag som kan skicka anmälningar, förfrågningar och göra det som ändå lockar där innerst inne. När det liv jag trodde jag skulle ha inte verkar bli av då borde jag ju verkligen inte skjuta undan de andra drömmarna. En spark i rumpan och ut utanför min comfort zone!