Jag vet, två videoklipps-inlägg två dagar i rad, men när Jessica på Vintageportalen lade ut en kortfilm från Disney här om dagen så påmindes jag om den kortfilm som visades innan Modig när jag såg den på bio. Det är den finaste lilla film jag någonsin sett och jag ber så otroligt mycket om ursäkt för att jag glömt bort att berätta om den för er innan.

Men nu, se den!

När jag såg den här videon igår fick jag tårar i ögonen, och idag diskuterade vi den på jobbet där vi alla hade samma åsikt; Vad har de för rätt att hota människor? Yttrandefrihet, ja visst, men den gäller ju även personerna de hotar.

Jag blir så förbannad på människor som tror att de har rätt att kränka och hota hur de vill och gömma sig bakom anonymiteten på internet. Det skrämmer mig att var och varannan dagstidnings webbsidor överöses med fientliga och obehagliga kommentarer i artiklars kommentarsfält och jag avskyr att jag är skraj för att gå ut när det är mörkt bara för att det finns folk i vårt samhälle som tror att de har tillåtelse att våldta oskyldiga tjejer.

Nu efter att ha sett inslaget i Uppdrag granskning är jag ännu mer upprörd. Vuxna män säger rakt ut inför en kamera att de inte menade vad de skrivit i en uppmärksammad Facebooktråd, att de kanske var alkoholpåverkad just då. VARFÖR?! Varför skriver ni saker i stundens hetta som ni inte menar och kan stå för? Och om ni skulle mena det, vad ger er rätten att hota andra människor?

Jag brukar inte kalla mig feminist, eftersom jag inte tycker att begreppet ska behövas utan att det är en självklarhet att vi alla människor har lika värde oavsett kön, men nu funderar jag på att börja göra det bara för att. Bara för att jag har tröttnat på alla vidrigheter som florerar omkring, bara för att säga ifrån och visa att jag inte nöjer mig med hur samhället är. För det är hög tid att ryta ifrån ordentligt och genom ord och handling visa hur man är en vänlig människa och att det är så alla bör vara.

Den senaste tiden har jag börjat tvivla på att jag vill ha barn, eftersom det är ett sådant stort ansvar att vara mamma och förebild för barnet så att det växer upp och blir en egen person med åsikter och värderingar som är sunda. Men så återkommer jag till tankarna jag haft så länge jag minns, att vi människor är förebilder hela tiden, varje dag, för alla människor vi möter. Vi väljer inte vem vi är förebild för, vi är det hela tiden vare sig vi vill eller inte.

Så det är dags tycker jag att vi hjälps åt att vara goda förebilder!

I kvällens Uppdrag granskning klev kvinnorna fram och berättade om vad de varit med om, och jag jublade inombords när jag såg att det var män som gjort reportaget, för det krävs att männen backar upp och också säger ifrån. Jag önskar att ni män, som inte hotar och är vidriga, välutbildade, eller harvar i lägre samhällsklasser, politiker, präster, bilmekaniker och lärare som också har tröttnat, hjälper till och säger ifrån!

För även ni män är förebilder, som behövs, för unga människor som växer upp i den hårda värld vi lever i och tillsammans kan vi förändra.

Searching for Sugar man i all ära, men jag tycker att Kjell Eriksson borde få något form av pris för hans De bortkopplade också.. Se den!

Är det en slump att det blivit så lättåtkomligt att unfrienda någon på Facebook nu för tiden? Förr addade man alla för att det var kul, nu rensar vi för vi tröttnat.

- Varför kommer bloggtorkan strax efter ett deppinlägg där jag fått spy ut det som tyngt en, och på så sätt fått stenen från bröstet bortplockad? Då ger jag ju intrycket av att alltid vara låg. Men som det står: ”Föralldel för dig själv, men också, kanske också för andra..”

- När ska jag ta mig tid att skriva den sista önskerubriken?

- Jag vill så gärna vara med när överraskningsbrevet öppnas imorgon. Visserligen är det en lite känd överraskning, men det är ändå kul att göra någon glad med en present, men det missar man när man skickar snigelpost.

- Varför har jag en svagt svidande magkatarr just nu? Om den dyker upp av stress och oro, då blir den ju bara värre av att finnas där, just för att jag blir oroad och stressad av att den hela tiden gör sig påmind.

- Jag ska inte missa Men without hats + Mars TV på Sticky fingers. Det är ingen fundering, utan ett konstaterande.

Efter gårdagens inköp av prylkärlek fattas bara en ny ljudanläggning. Alla tips mottages tacksamt!

Nu är jag gladare. Lyssnade på Men without hats och planerade Gbg-resa, då blev humöret lite bättre.

www.isakstrand.se

Det känns som att man inte får vara bitter och klaga, då är man en dålig människa, en sån där som ingen orkar med. Det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att inte våga säga vad jag känner, att jag är ledsen.

Pappa sa en gång ”Du har så många kompisar”, och det har han rätt i, ändå känner jag mig så ensam. Det är en konstig känsla. Räknar jag vänner som närstående fast än de inte räknar mig som en nära vän och på så sätt blir ledsen när jag inser att; oj, vi var visst inte så bra vänner?

Hela min uppväxt har vi varit gäng. 4 tjejer i låg- och mellanstadiet. Ett gäng på högstadiet. Ett ungdomsgäng i kyrkan. Gänget där jag var (är) äldst. Sen blev vi vuxna och ska förverkliga oss själva, vara självständiga och göra det ”jag” vill hinna uppleva i livet och gängen rinner ut i sanden.

Jag är 29 år och singel. Jag är trött på ensamhet, jag vill uppleva saker tillsammans med människor. Jag vill dela mina upplevelser med vänner jag tycker om. De jag redan har nära. Jag vill känna mig självklar i ett gäng där alla är välkomna.

Jag läser Egoinas krönika i senaste Veckorevyn och inser att jag är dålig på det där med att göra slut. För att jag inte vill göra slut, jag vill ha er kvar i mitt liv och inte glömmas bort.

Egentligen är jag lycklig, men ibland slår tankarna till och då behöver jag berätta det.

Igår; Imorgon ska jag träna, diska och vara effektiv.
Idag; Nä, jag ligger här i sängen ett tag. Nä, nu ligger jag här i soffan ett tag istället. Nä, jag vill inte göra något viktigt, jag väntar på nåt bättre.