Jag vill vinna en utmaning, så efter att ha varit sjukt kanelbullssugen i flera dagar slängde jag ihop en deg idag.

Jag vaknar pigg och peppad.
När jag kommit till jobbet vill jag hem.
När jag är hemma vill jag sova.
Jag ska ha mens.

Undrar om en dusch skulle hjälpa mig att piggna till? Håret hänger i flottiga stripor och det känns som att jag smetat smör i ansiktet. Jag avskyr att känna mig ofräsch och blir på dåligt humör av det, men jag ligger ju liksom bara här i sängen så jag orkar inte ta tag i duschandet. I går var jag oerhört trött hela dagen och det har fortsatt idag. Efter att ha varit på jobbet i en knapp timme i morse åkte jag hem och la mig i sängen, och här har jag blivit kvar. Jag tänker att tröttblåsorna på tungan kommer att försvinna om jag ligger kvar och slöar bort hela dagen, men samvetet säger att jag borde ta tag i en massa saker som är bra att ta tag i. Jobbsökande, städande, pysslande och matlagande. Ja, sådana där saker alla behöver göra ibland. Men idag vinner nog slöandet. Jag blir kvar i sängen och lyssnar på väckarklockans sekundvisare i några timmar till.

När jag började förändra mina kosmetikvanor så testade jag att tvätta håret med bikarbonat och honungsvatten efter tips på NoPoo, men jag tröttnade fort och övergick till Urtekram. I början trasslade det mycket trots flera omgångar balsamering, men när jag insåg att håret behövde få återfukta sig själv och slutade tvätta håret så ofta så blev mitt hår i bättre form än det varit på mycket länge. Jag slutade färga håret med kemikalier i samma veva, och det påverkade förmodligen väldigt mycket också (väteperoxid är ju inte det bästa för håret). Men så fick jag höra tips om att Faith in Nature skulle ha bra produkter så för en månad sedan införskaffade jag både schampo och balsam. Jisses vilket resultat! Håret känns som min säng, som himmelriket. Mjukt, känns inte smutsigt innan jag tvättar det nästa gång och chokladdoften är lovley!

Ett tips till dig som vill gå över till naturliga produkter.

Imorgon är det måndag, och efter den måndagen är det bara åtta måndagar kvar innan Matilda och jag åker till London. Och bara nio måndagar innan Malin och jag startar vår tågluff ut till Englands alla hörn. Äntligen!

”Hon har ett hem som är som en dockhusvärld.
Man säger att hon har det bra.
Hon har en säng som är som en månskensfärd,
just en sån som man vill ha…..”
~Jumper – Något som hon saknar.

Redan då Emma skrev den här önskerubriken visste jag att jag skulle ha ångest och skjuta upp ämnet, ja jag visste till och med att jag kanske aldrig skulle skriva inlägget.

Men nu sitter jag här med några skrynkliga anteckningar som jag klottrade ner på jobbet för några veckor sedan.

Efter flera år av övning på att sluta analysera allt och alla så är det svårt att gräva fram och analysera varför jag jobbar med det jag gör. Från att ha en idé om att bli fotograf under högstadiet (utan erfarenhet, bara en dille efter att ha sett Models Inc), till att ta en kandidatexamen i ljud- och musikproduktion nio år senare är vägen rätt lång och drömmarna hinner bli många.

Egentligen gillar jag inte att använda drömmar som någonting jag vill göra, det känns mest som om jag har idéer, men det kan vi ta upp någon annan gång.

På gymnasiet fotade jag. Vi fick uppgifter som var tråkiga och stod timmar i mörkrummet för att komma ut därifrån med en bild som var bra nog för att ge ett G, och jag minns inte att jag var särskilt nöjd själv. Det var en långsam process och inte alls lika lekfullt som det varje människa kan göra i Photo shop idag. På ljudlektionerna var det en annan femma. Vi var en liten grupp och jag fick stöttning och beröm av läraren som jag saknade i de andra ämnena, och när vi fick börja sända närradio kände jag att jag hittade hem. Då bestämde jag mig för att söka till Kaggeholms folkhögskola och deras radioutbildning.

Jag kom in på Kaggeholm andra året jag sökte, på den journalistiska grundkursen som behövdes för att få söka vidare till radiolinjen. Radiolinjen lades ner och jag hamnade på en annan folkhögskola som inte gav mig så mycket mer än Frida och drömmar om att någon gång jobba på Sveriges Radio. Jag är visserligen nöjd med mycket jag gjorde i skolan de två terminerna, men det finns så mycket skit från det året som jag nog gärna sluppit. Jag sökte mig vidare och mitt under antagningsintervjun till DI (idag Stockholms dramatiska högskola) insåg jag att det var teknik jag ville jobba med.

Och teknik blev det. Efter tre år i Falun, en försenad C-uppsats och en himla massa ångest fick jag mitt första jobb på Astrid Lindgrens Värld i april 2009. Ett bananskal rakt in i teaterbranchen.

Visst har jag tankar och funderingar om framtiden, men jag tar steg för steg, jobb för jobb, och passar på att utvecklas så mycket som möjligt på vägen. Just nu trivs jag bra med teater, men kan mycket väl tänka mig att jobba med annat så småningom. Men jag gör som Mads Mikkelsen sa i Svenska Dagbladet en gång:

”Planerar man sin karriär går allt fel.
Att ta emot vad man tycker om, däremot, skapar just en karriär.”

 

Alltså, det här med Tommy Nilsson. Är det bara jag som inte gick på det och tycker att uppståndelsen är skitfånigt?