Sofie gnällde om dålig uppdatering, så här kommer ett inlägg med en länk till ett album på Facebook med lite foton från Hawaii. Tror att det ska funka att se även om vi inte är vänner där. Klicka HÄR.

Kan hända att det blir en lite längre uppdatering här också, men förvänta er inget, det gör inte jag.

Medan jag ligger här i sängen och använder min spruckna trumhinna som anledning till att bara sova så kan ni ju läsa om Wahiawa på Wikipedia. Staden som sakta men säkert börjar kännas som hemma. Så konstigt att det redan gått en månad och att jag ska lämna det här stället lagom till jul.

Ja, jag hoppade också. Ja, det small till rejält. Ja, det var då trumhinnan pajade.

ÄNTLIGEN har jag fått wifi att fungera på min dator, eller ja jag erkänner det är typ en vecka sedan, men tiden och orken har inte funnits till att skriva något. Det händer så mycket här hela tiden, och när det inte händer något så vill jag bara sova (Sara, den där Sov gott-boken jag köpte, den har inte behövts här kan jag säga) eller städa. Är liksom sand all over the place som Prins Daniel skulle ha sagt.

Jag har det superbra här, men det är kulturkrockar, åldersskillnader och griniga 30-åringar som måste bo med 19-åringar, ja vad mer behöver jag säga? Jag försöker ty mig till de jag känner är mer som mig, lugn och timid, blyg och försiktig. Hanna sa här om dagen att hon alltid tycker jag är den coola i alla sammanhang, kan meddela att det INTE är så jag känner mig, aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig göra. Jag är den som går ensam från lägenheten till samlingarna, jag är den som går och lägger mig först och inte orkar småprata om vilken sida på huvudet tofsen ska sitta på varje dag, bara ibland. Ja, den hatiska ensamheten kommer och går även här. Men jag ska bättra mig, lovar!

Oj, vad osammanhängande det här blir. Blir liksom bara att jag skriver av mig nu när jag väl tar mig tid. Tänker inte på vilka ord som kommer ur skallen. Kan försöka förklara vad jag gör om dagarna. Förutom våra ”outreaches”, där vi gör olika saker för att hjälpa befolkningen här har vi lite Bibelundervisning, vilket jag inte förväntat mig så mycket av, men Surfing the nations är en kristen organisation och en hel del av det vi pratar om har jag hört massvis av gånger förut. Jag känner mig hemma, men tillbaka i tonåren ibland. Mycket av undervisningen är inriktad på personlig utveckling, vilket ju alltid är bra oavsett om det är på kristen grund eller inte och jag är oerhört tacksam för alla fina människor som kommer med så många kloka ord. Våra outreaches gör vi i olika grupper och jag har än så länge varit med och delat ut mat till människor som bor i de fattigare delarna av Honolulu, haft BBQ för ungdomar som bor på samma gata som vi, plockat skräp från gatan och hjälpt till med läxläsning för barn i grundskolan.

Snart snart snart ska jag börja med surfningen också. Har haft chansen att prova ett par gånger, men ni vet mig, fegast i världen och vågar ju inte göra bort mig hur som helst, så jag inväntar den riktiga surfundervisningen. Igår var vi vid Chuns reef beach nästan hela dagen och inväntade solnedgången. Fantastiskt vackert! Jag satt där på sanden med kameran i högsta hugg och IFSP:ade mig. Några timmar tidigare hade jag simmat omkring i havet tillsammans med ett par sköldpaddor. Åh den känslan! Så söta att jag nästan dog!

Apropå dö. Söndagseftermiddagen spenderades med att gå ut på en hike här i Wahiawa, asså det var det jobbigaste jag någonsin varit med om! Minst 31 grader, stekande sol på en del ställen och smala stigar upp på ett berg i över en timme! När vi äntligen kom fram till en bäck höll jag på att börja gråta av lycka! Hade jag inte haft både kamera och mobil med mig hade jag slängt mig i vattnet direkt, nu var det bara Conversen som fick sig ett bad innan jag kunde lägga ifrån mig allt. Jag sa till en av tjejerna att hon fick ringa en helikopter för att hämta mig, för att gå samma väg tillbaka skulle vara en omöjlighet. Men men, jag gjorde det. Klättrade första backen upp från bäcken, tog mig igenom skogen trots att halkolycka och ut på gatan igen. Jisses, de där tre kilometerna jag sprang på jobbets löpband ett par gånger innan jag åkte märktes inget av kan jag lova. En vacker dag kanske jag kommer ut och tränar här med, eller jag borde bara tvinga mig för så här kan jag ju inte ha det!

Nä nu stänger de snart caféet jag sitter på, så nu får jag packa ihop mitt pick och pack. På återseende ladys and gentlemen, dra iväg ett sms ifall ni vill ha tätare uppdateringar!

Puss och kram!

Jag hade tänkt skriva om det förra veckan, innan jag åkte, men det blev inte av. Och nu är jag trött av både jetlag och en massa intryck så nu blir det ingen vidare beskrivning heller. Mer än att jag befinner mig på Hawaii de tre kommande månaderna. Ön heter Oahu och staden vi bor i är Wahiawa. Jag mår bra och det känns bra än så länge, förutom att min engelska gör mig lite galen. Gråter en del så här i början (mest i går kväll), men det är det fler som gör och det gör ingenting. Försöker skriva något vettigare snart!

”Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart, och när jag känner så då tänker jag på dig..”
~ LW – Hjärter dams sista sång.

I min Facebook-feed sprids en hel del artiklar och statusar om kriget i Gaza, de flesta är emot Israel och jag är så dåligt insatt att jag inte orkar med mer. Och dessutom kan jag inte förstå hur man kan ställa sig på ena sidan och heja på i ett krig, och det var så skönt att hitta den här texten i flödet:

”Ingen har rätt vid krig – alla har fel. Det finns inga lyckade krig, och vi behöver skapa opinion kring att krig alltid är fel, snarare än att ta parti för den ena eller andra sidan.”
Läs hela texten här.

Ibland får jag för mig att jag är en sanntänkerska, ja inte sanndrömmare för det är snarare tankar som slår in än drömmar. Det är inte en déjà vu-känsla jag får, utan något jag tänkt, befarat eller hoppats på som sedan inträffar.

Vissa hej kommer lägligare än andra.

Jag brukar tycka att jag är rätt fyndig, rolig och odryg på sociala medier, ja det vore väl konstigt annars, men nu, mitt i natten, när jag scrollar genom mitt eget Instagramflöde så slår bomben ner; jag är ju värsta tråkmånsen och alla måste hata mig.

Sover på saken.

Jag hade en känsla i kroppen när jag för ett par veckor sedan strosade omkring inne på Myrorna på Adolf Fredriks kyrkogata i Stockholm, en känsla av att det vore skoj om det blir ett sådant där lyckorusfynd idag lika som den gången jag hittade Fragglarna-skivan. Tog en svängom bland böckerna och sedan styrde jag skutan mot CD-ställen. Och så PANG! Där var de, skivorna jag hållit ögonen öppna efter i flera år. Det är ingen sport att köpa gamla CD-skivor nya, så jag har varit trägen och förmodligen stått ett par timmar på olika second handställen och grävt och så plötsligt så hände det!

Det var längesedan jag hade en sådan här längtan att få spola tillbaka tiden, eller för all del framåt.