Hur mår du?
”Jag har det bra, mitt liv rullar på…” precis som Ulrik Munther sjöng en gång i tiden.

Vem är i rummet med dig?
Ensam hemma, som de flesta dagar.

Vem fick du ditt senaste sms av?
Vänta måste kolla, mobilen är på laddning…. Hanna.

Vem tänker du på nu?
Förutom Hanna som jag nyss läste ett sms från? Hmm.. Men ja, ibland tänker jag på någon helt annan.

Vem pratade du senast i telefon med?
Mamma.

Vem önskar du var med dig nu?
Någon av mina vänner som får mig att skratta och må bra.

Vem är din favoritsläkting?
Vad är det för fråga egentligen?

Vad åt du senast?
Te och macka. Te och macka? Te och macka.

Vad drack du senast?
Te. Pukka – Three fennel.

Vad är den närmaste saken som är blå?
Nu hade ni tur, eftersom jag hatar blått. Men just idag ligger en Kalles Randiga-tub på soffbordet.

Vad är det för färg på dina byxor?
Svarta skitiga mysbrallor.

Vilken film såg du senast?
Veronica Mars.

Har du någonsin hånglat i skogen?
Vad räknas som skog? Nä, men det har jag inte.

Har du någonsin sovit naken?
Ja.

Har du någonsin hoppat i en bil med folk du just har träffat?
Nä.

Hur ser du ut just nu?
Nyduschad, myskläder och glasögon.

Har du någonsin smugit ut ur ditt hus?
Ja. Men de tiderna är preskiberade nu, så frågar ni något svarar jag inte.

Var är din mobiltelefon?
På nattduksbordet.

Var fick du tag på tröjan du har på dig?
Tröja, linne. Same same eller? Åhléns.

Var åkte du senast bil?
Alfta – Bollnäs.

Vad är det bästa med våren?
Förändringen.

Saknar dig så oerhört mycket. Idag till exempel så hade vi kunnat tagit en tur till Ikea, köpt lite nödvändigheter och storhandlat på Coop. Kanske svängt förbi någon som bor på vägen och bjudit in oss på fika. Men nu är du med någon annan och här sitter jag och minns våra fina tider, och drömmer mig om en ny fining.

Varje burr ger mig en hjärtattack!

Det är sjukt svårt att slita sig ur sängen när finbesöket vägrar flytta på sig. Jag som har ett 3-årskalas att gå på!

Det är soligt och fint ute, husets ungar och deras föräldrar samlas på gräsmattan utanför och stör min lugna ro. Egentligen vill jag också gå ut och njuta av våren, vara så där glad och sprudlande som alla andra, men jag orkar inte och det får mig att önska att det vore spöregn ute. Det skulle liksom kännas mer okej då, att vara inne och ta reda på stöket, baka eller att ligga här i soffan och göra ingenting. För det är det jag vill, göra ingenting, men helst med sällskap. Det är nog där skon klämmer, att det känns mer tragiskt att stänga in sig en solig vårdag, ensam.

Nästa gång någon säger; Hagsätra, ja det är ju längst bort på gröna linjen.. med en suck ska jag svara; App app app, tänk på att tuben svänger och kör norrut igen efter vi vänt i Rågsved!!

Jag har en blogg, men skriver sällan i den. Är det någon som saknar den mer än jag?

Den här texten skrämde mig här om dagen, så mycket att jag var tvungen smsa den till både Hanna och brorsan och be dem förklara vad han ville för mig. För det första förstår jag knappt vad han skriver, den enda slutsatsen jag kan dra utifrån texten är han tycker det är synd om stockholmare för att de minsann också har det tufft och att de som väljer att bo någon annanstans får skylla sig själva för att de inte bor i Stockholm. För det andra, hur urbota dum får man vara? Detta valår skriver en av de största kvällstidningar på deras ledarsida att vissa delar i landet, förutom huvudstaden, inte räknas? Va?! Borde inte en kvällstidning vara mån om att försöka behålla sina läsare?

Den här texten får mig att gråta över att det blir så tydligt hur illa verkligheten är.

Vad gör jag i Stockholm när andra orter behöver mig lika mycket, om inte mer?!

Förra året firade jag med prinsesstubbe, men i år minns jag inte ens vad jag hade för mig den 22 januari. Jag vet i och för sig att det är den dagen på året då en hel hög facebookvänner fyller år, och att jag försökte variera mina gratulationer till kusinerna och mostern så mycket det bara gick, och att jag spelade in en sång till en vän mitt i natten. Vad jag gjorde resten av dagen är glömt, men så här i efterhand minns jag att jag inte firade att min egna lilla blogg fyllde år.

Hurra och grattis i efterskott, 8 år, bra jobbat!

Jag blir så trött på såna här artiklar. Klart det är bra att tidningar informerar att olyckor kan hända, men just när det är skrivet som att ”vi ringer till Aftonbladet och gråter ut” ger det mig rysningar.

– Man är orolig nog när man har ett så litet barn. Det sista man ska vara orolig för är elektroniken.

Och det här citatet? Det du BÖR vara orolig över i ditt hem är väl just elektroniken?!!