När allt är förbjudet. När allt är svårt. Då sitter jag här. Då skriver jag här. Att få ur sig orden ingen har tid att lyssna på gör att allt känns lite lättare. Kanske kan jag snart krypa ner i sängen och sova ett par timmar utan att grubbla mig till sömns. Alla andra verkar göra det. Att gråta på offfentliga platser är inget tips. Det kan få oanade konsekvenser. Hur säger man nej? Säger man nej eller bara bortförklarar allting? Måste man berätta hur det ligger till för alla? Alla förklarar ju inte allt för mig. Varför ska då jag? Omtänksamhet är uppskattat i viss mån. Hur får man saknaden att fyllas med icke saknad? Vem vänder man sig till? Förbjudet eller förbjudet? Saknad eller önskad? Var finns alla svaren på mina frågor? Förmodligen vet jag redan svaren och borde följa det jag själv känner. Inte vara så beroende av vad andra tycker. Tänk själv Maria.