Förra sommaren var en av de bästa och roligaste somrarna jag haft, men även av de jobbigaste. Det mesta var roligt, lätt och enkelt nere i Vimmerby. Umgänget, jobbet och huset var fantastiskt.
Men så var det så mycket inom mig som sa stopp. Jag ville inte mer, jag orkade inte och många gånger stod jag nära bristningsgränsen och velade. Jag är glad att jag höll ihop, att jag jag kämpade mig igenom allt som hände där på insidan av mig, det har tagit mig dit jag är i dag. Idag kämpar jag istället med helt andra saker, som inte är relevanta i sammanhanget.
Den här sommaren som kommer är ett oskrivet blad. Jag vet ingenting och jag orkar inte planera den heller, jag tänker bara ta den som den kommer. Men däremot vet jag att i dagarna när Facebook-statusarna fylls med utrop om att folk börjar landa i Vimmerby svider det lite i mig. Jag vill.. Jag vill ju också känna den där glädjen av att komma tillbaka. Möta folk för första gången, kramas och peppade bege sig ut i parken för första jobbdagen.
Tre år har satt spår i mitt liv, och de blev en stor del av mitt liv. Men som en kollega nyligen sa till mig; de åren var ditt liv, och kommer bli mindre och mindre med tiden som går.
Ja, mitt liv kommer fyllas med fler fantastiska år som de som varit.
Är avis på dig som kommer vara så ledig i sommar jag! :)
Men det är jag som kommer vara fattig..
Pingback: ”Det piper till i telefon, det är visst nån som är tillbaka..” | amria