Grattis födelsedagen bloggen!
För tio år sedan skrev jag DET HÄR inlägget som invigde min bloggkarriär.
Hurra för de här tio åren!

Ofta tycker vi ju att vi har för få timmar på dygnet, att vi har för myclet att göra men tiden knte räcker till. Men så ligger jag nu här, klarvaken och kan inte sova och gör ingenting förutom att snurra runt. Sån bortkastad tid! 

Två och en halv timme tills väckarklockan ringer, hur ska jag klara åtta timmars jobb?

Livet i den här bloggen är ju rätt dött, och jag har lovat mig själv att aldrig be om ursäkt för att jag inte skriver. Det är ju min blogg och jag bestämmer här, men jag vill blogga mer, men tar mig inte tid! Instagram går snabbare liksom. Men jag gör ett nytt försök nu, så om ni vill läsa mer om mig och mina tankar så kom gärna med lite uppmuntringar och tillrop så kanske jag får tummen ur..

Här kommer i alla fall en lista jag snodde på Facebook, enkel läsning och rolig att fylla i.

Tre namn jag går under
1. Maria
2. Still
3. Marre

I december är det min tur att tillsammans med Surfing The Nations, organisationen jag jobbar åt just nu, åka till Marocko! Jag ser fram emot det hur mycket som helst. Eftersom jag jobbar som volontär och inte får någon lön är jag dock beroende av supporters, vill du bli en månadsgivare eller bara ge en engångsgåva till Marocko-resan klicka HÄR eller skicka mig ett mail.

Ni vet när man vill göra det bästa man kan men känner sig instängd i sina egna prestationer att allt spricker och går sönder. Ni vet när man älskar någon och önskar att man kunde byta bort allt ont, men det liksom inte går och att då känslorna bara rinner över. Ja, det är en sådan dag idag.

Finns inte nog med fina ord över vad jag känner för människorna här! Jag vet att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt, sen kommer jag hem med all kärlek till er alla, deal?

Tre dagar, 24 kilometer, 12 SLS:ers, 3 ledare, 17 kg packning, 9 liter vatten, 1 potatis och  10 000 myggor i en och samma upplevelse, här kommer lite bilder.

Lunchpaus.

Utsikten i närheten av första nattens läger.

Maila mig om du vill ha mitt nyhetsbrev från Hawaii!
maria.stillberg@surfingthenations.com

Photos by: Ryley Snyder and Natalie Johansson.

Jag har aldrig haft några läs- eller skrivsvårigheter, men när jag nu måste sitta och skriva ner både fakta och reflektioner på engelska grumlas mina ögon och orden på skärmen blir en enda stor smet. Att skriva två sidor tar två heldagar och det är tid som jag inte känner att jag har, jag vill hinna umgås med mina vänner, lära känna de nya ”interns” eller bara ta en promenad i Wahiawa innan mörkret faller. De här tre månaderna innan jul kommer inte innehålla så mycket sådant, tyvärr. För att bli en bra ledare måste jag analysera sönder mig själv och sedan samla ihop allt igen. Det får ta all min lediga tid!

Det tar max 30 sekunder att gå från mitt lilla hus till det stora lägenhetshuset innanför en grind, men efter att ha sett två slagsmål idag (varav ett här utanför och ett motorvägen) är jag räddare för att gå den halvminuten kl 21.00 än att gå omkring ensam i Stockholm mitt i natten!

Det gör så ont i själ och hjärta att veta att så många människor ser slagsmål som en lösning på problem. Hur är det möjligt att bli så arg att sparkar och slag är en utväg?

Jag är evigt tacksam mot de människor som om och om igen upprepar ”I’ll walk you home” även om det bara är över parkeringen.

Nu är jag på plats på Hawaii och vår tre månader långa introduktion till att jobba som ledare här har börjat! Idag hjälpte vi till på Feeding the hungry i Kalihi och på bilden är det Aquila som peppar och berättar hur dagens arbete ska gå till. Det spöregnade, åskade och var inte alls så många aunties och uncles (ja, man kallar alla äldre det här) som dök upp till en början, men när vi var färdiga kl 15 hade ändå omkring 300 personer besökt oss.

Jag får berätta mer om FTH senare, ville mest berätta att jag ju har en adress ifall ni får feeling och skicka något med snigelpost till mig.

Maria Stillberg
c/o Surfing the nations
PO Box 860366
Wahiawa, HI
96786, USA

För ett par månader sedan googlade jag ”hur vet man att man är kär”, och som så många gånger tidigare gav Google mig svar. Efter år av inbillning insåg jag att jag nog varit kär tidigare ändå.

Eller kanske var det som en av tjejerna i föreställningen Livet, bitch sa: ”Jag var kär i en kille, eller ja, kär och kär. Jag var galen”.