Lagom till att jag samlat ihop tankarna och tänkte skriva om att någon måste ha släckt solen så fort det blev november så skingrade sig molnen och lät solen kika fram över Hagsätra och en duggregnsskur skapade en vag regnbåge.

Jag har precis sett Hanna Hellquists nya program Jakten på det perfekta livet, där hon jagar just det där som man tror att alla andra har. Veckans avsnitt handlade om kärlek och relationer.

Ofta känns det som att Hanna och jag är rätt lika, hon kanske är lite mer framåt än jag men ändå, vi verkar ha liknande humor, grubbla lika mycket och vara sprängfyllda av en himla massa känslor.

Hon avslutar programmet med att komma fram till att hon nog egentligen har det väldigt bra ensam, och så är det ju. Har man bara sig själv så är det ingen annan som lägger sig i och det är ju himla skönt. Ändå sitter jag nu här en torsdagkväll i soffan, färdigjobbad, nystädat, mätt och sjukt uttråkad.

Vad gör man på 26 kvm förutom att se på tv eller surfa? Jag har inga fler fönster att sy nya gardiner till och fler än ett nystickat pannband lär jag ju inte behöva i vinter.

Jo, då och då verkar det där med tvåsamhet som någonting kul att testa på..

Äta, jobba, sova, äta, sova, jobba, äta, sova, jobba, jobba, sova, äta, sova äta, sova, jobba, äta, sova, äta, jobba……. Zzzz zzzz zzzz.. Mat har blivit det jobbigaste i min vardag och tips mottages tacksamt.

Jag böjde mig ner för att klippa gardintyg då det sved till i ryggslutet som om någon högg en kniv i mig. Ett aj senare satte jag mig ner och bet ihop, klippte färdigt och reste mig igen. Då smattrade det till på samma ställe i ryggen och nu vet jag inte om smattret gjorde det bättre eller sämre, jag vågar inte känna efter. Åh vad jag önskar att någon bara kunde se vad som är fel där inne, naprapaten jag gick till för ett tag sedan gav ingen diagnos utan rättade bara till för dyra pengar..

..men vad hände med det?

Pappa tapetserar Hannahs nya lägenhet och jag agerar Stockholmsguide på min lediga dag, försökte sova en stund på golvet men spacklet luktade så starkt att det stack i näsan. Tog mig till ett café istället och här sitter jag nu tillsammans med lattemammor, businessmän, Gudrun Sjöden-tanter och dricker flytande socker och lyssnar på Mando Diao.

Tänkte att jag skulle passa på att gå till Blodcentralen och bli blodgivare, men kom på att man ändå inte får lämna blod när man är nytatuerad, så det blev inget med den saken.

Uppdaterar mig på bloggläsandet och fick en attack av Frida-abstinens. Vilken tur att hon kommer ”hem” från Göteborg på fredag och ska låna min soffa hela helgen. Kul!

Sitter och funderar på stalkning. Hur långt ska det gå för att man ska räknas som stalkare? Att gå förbi Sveriges hetaste mans jobb ett par gånger bara för att få en skymt, det är väl inte knasigt? Äsch, det är ju bara på skoj, bara idag..

Robbie Williams sjunger ”I’m not scared of dying, I just don’t want to” och det har länge varit en textrad jag har stått bakom, men den senaste tiden har jag börjat tvivla. Jag börjar bli livrädd. Livrädd för att döden ska drabba mig själv eller någon nära utan att jag är beredd.

Under sommaren fick två kollegor hastiga dödsbesked under arbetstid och dessa händelser har nog påverkat mig mer än jag trott. Jag funderar ofta på hur jag skulle reagera och ibland hoppar jag till när telefonen ringer och får för mig att något hemskt har hänt.

Jag brukar fundera på hur jag skulle få reda på om någon bekant som man inte har så bra kontakt med skulle dö. Gamla klasskompisar, kollegor eller någon man hejade på på en fest. Ibland ser man det i tidningen, ibland ringer en kompis och talar om och ibland får man veta bara för att man leker detektiv.

Sedan Facebook gjorde intrång i mitt liv så har jag emellanåt funderat på att försöka leta upp ett ex till mig, säga hej och kolla hur livet är. Någon gång har jag sökt utan resultat och ibland har det bara stannat vid en tanke. Här om kvällen använde jag Goolge och fick reda på att han omkommit i en arbetsplatsolycka för några år sedan och efter sig lämnade han flickvän och en nyfödd son.

Livet alltså, det är så skört och även om vi inte haft någon som helst kontakt sedan skolavslutningen 1999 så kan jag inte sluta tänka på honom nu. På samma sätt som jag fortfarande tänker på Emil då och då. Jag tänker inte så mycket, bara mest ett ”Varför?” eller ett ”Så orättvist”.

Men döden kommer ju förr eller senare för alla, så jag antar att jag måste vänja mig vid tanken, tanken på att olyckor händer och att sjukdomar dödar och att livet ibland bara tar slut ändå.

Tills vidare; Ta hand om varandra!

Både Egoina och Alex har gjort det nyligen och nu hänger jag på. Ni önskar en rubrik och jag skriver texten till. Detta är ett ypperligt tillfälle för att lära känna mig bättre och att styra blogginnehållet till vad ni vill läsa om.

Jag har ungefär 20 läsare per dag (hurra för er), så jag borde kunna använda mig av alla rubriker som ni föreslår.

Så ja, kommentera på.

I min iPhone brukar jag samla idéer till blogginlägg som jag tänker att jag ska skriva om framöver. Ordet ”traditioner” har funnits i listan snart ett år, och nu kommer inlägget äntligen! Eller det är ju inte äntligen för er, för ni har ju inte vetat om det fören nu.

Ni kan kalla mig gammalmodig och vrång om ni vill, men jag har rätt länge tyckt att det ”fuskas” med våra högtider. Det säljs semlor redan i november, julmust hittas i juli och här om dagen, 10 oktober för att vara exakt, hittade jag lussekatter på Ica Kringlan i Södertälje. Och det var droppen som fick bägaren att rinna över!

Om vi börjar rucka på tidpunkterna för när olika sötsaker som förknippas med våra högtider säljs, bakas eller äts så blir de ju inte speciella längre. Det blir vardagsmat!

Vem vill shoppa skumtomtar i augusti, äta knäck i mars eller semlor till jul?
(Jo jag vet, du David, men du är sjuk i huvet och borde straffas för traditionsbryteri)

Jag blir så trött på handelns köpknep för att få oss tro att det är just vad vi behöver just nu, lussekatter i oktober, och sitter nu och söker styrka från Fredrik Lindströms Vinter i P1 där han pratar om tillväxtsamhället och konsumtion kring julen:

”När det är julpyntat i affärerna, som har det för att sälja, så tänker folk att ‘ja nu är det nog jul och då borde vi pynta hemma också’. Tidigare gick riktiningen från hemmen ut i det öppna samhället, idag går det i den motsatta riktningen, vi firar mer och mer affärernas och försäljningens jul, även hemma. Men det är klart, tänk om julen skulle utvidgas så att det blev jul året om. Då visste man ju inte om att det var jul över huvud taget längre”

Lyssningsvärt program det där.

Erkänner att jag är bitter och grinig, och det är en sådan dag idag. Har hunnit lackat ur på att grannungarna leker i trapphuset, att Ica Hagsätra slutat med vanliga kundkorgar och att AppStore vill ta betalt för en app som jag redan köpt, så jag kände att det är rätt dag att publicera det här.

Men framförallt hoppas jag på att få medhåll av någon av er läsare, så jag slipper känna mig ensam i min trångsynthet.

Protestlista någon?

PS. Upprördheten gäller även pynt, sånger och mat, inte bara godis.