På lördag utökas vår klan med en person, och här sitter jag och… ja, vad gör jag? Den som lever får se…

De senaste dagarna har jag sett början av presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibbye om och om igen. Martins inledande ord är något av det mest inspirerande jag någonsin hört. De senaste 14 månaderna har förmodligen varit otroligt jobbiga för dem, och jag tänker inte lägga in några personliga åsikter om historien i sin helhet. Däremot inspireras jag otroligt mycket av människor som brinner för att berätta om orättvisor och livsöden att de utsätter sig själva för livsfara.

Jag läser Johan Ripås egen berättelse om hur det gick till när han kom över originalfilmerna som visar att de tidiga videoinspelningarna med Johan och Martin är iscensatta och förundras åter igen.

Nu hoppas jag att deras hängivenhet kan smitta av sig på mig själv i mitt liv, jag vill vara med och tycka, tänka, påverka och förändra. Vi har ju den möjligheten, varför låta chansen gå förlorad i att bara rycka på axlarna och inte orka bry sig?

Martin avslutar med att säga:
”Det här arbetet börjar idag, och det kommer att pågå så länge vi lever.”

För mig handlar det inte om deras arbete som journalister, för mig är det en påminnelse om att ta vara på varje dag för att göra världen till en bättre plats,

ända tills vi dör.

..och resten av kvällen är förstörd. Vissa saker har inte förändrats sen jag var 15.

Ibland blir jag så full av saknad att jag liksom måste proklamera för folk att jag saknar dem i mitt liv. Det kan vara människor jag inte träffat på några år eller bara någon som jag är van att ha i min närhet men inte är där för stunden. Fina människor som jag tycker om. Jag kan känna mig tjatig, men ibland saknar jag så mycket att jag liksom spricker..

Det är sällan jag skriver om saker jag gjort, men ikväll har jag skrattat så att tårarna rann. Lite ”Rita & gissa” tillsammans med Elin och Ola visade sig vara en vrickad kombo. Klockan är över halv fem och O’boyen står på nattduksbordet. Perfekt!

När jag gick i lågstadiet fick vi följa med en förälder till sitt jobb för att sedan berätta i skolan om hur det var. Jag stämplade frimärken och var livrädd för att komma åt larmknappen på Posten tillsammans med mamma.

Nu vore det hög tid för mina föräldrar att bli beordrad praktik hos mig så de slapp prata jobb med mig när jag är ledig.

Vi klappade, borstade och pratade lite, den där dagen i början på augusti, på trappen i Storsveden Ralf och jag.

Var ska jag åka ifall jag vill sola och bada i januari?

Idag laddade jag iPoden med ett dubbelavsnitt av Aftoncasten och begav mig ut på en promenad i Hagsätrakrokarna. Hittade ett dike fullt med rödklöver och stannade självklart och plockade en bukett, ja för det är ju så rofyllt det där med blomplockande. Jag hade tänkt tanken, vilket jag alltid gör, men att hitta fyrklövern precis i samma ögonblick som man plockar den tillsammans med en blomma var något helt nytt. Läskigt men samtidigt helt fantastiskt.

Den fyrklövern tillägnar jag Doris och hennes fina föräldrar John och Frida!

I senaste Aftoncasten berättar de om sommaren 2010 och vad som hände när Doris blev så sjuk att vi gick omkring och undrade, hoppades och önskade varje dag på jobbet. Vill du lyssna så gör du det antingen via länken ovan, eller HÄR.

Fridas bild på Facebook från årsdagen har 28 221 Likes, vore det inte underbart om de fick lika många lyssningar av programmet?

PS. Första dagen på nya jobbet gick helt okej, så slipper ni skicka undrande sms..

”Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst.”

Förra året blev jag arg då folk i min närhet påpekade min vikt som om det vore en komplimang av högsta rang. Jag har bitit mig i läppen många gånger då jag hört fraser som; ”Vad snygg du blivit” och försökt stänga av när folk pratar om sina godisstopp. Visst, sluta ät sötsaker ni, men det behövs inte spridas ut som en nyhet som om att godis vore något fel.

De senaste månaderna har jag gått omkring och tänkt att ”jag måste göra någonting åt magen så att ingen ser att jag gått upp”, och jag skäms när jag tänker hur påverkad jag blir av att man tydligen inte duger förrän man är smal. Jag skäms över att vara en del av vara-smal-är-bäst-samhället. Duger vi inte alla som vi är?

Josefin skrev DET HÄR superbra inlägget om att blogga om träning och ni trogna läsare har läst det förut, jag tycker att alla har ett ansvar för att vara förebilder och hjälpas åt att förändra osunda ideal.

Därför blev jag så glad när jag läste Hanna Hellquists krönika i DN. Därför reagerar jag när det om och om igen dyker upp ”får jag fastän jag inte borde”-statusar på Facebook. Därför blir jag ledsen och skriver inlägg som jag hoppas gör lite skillnad.