”När man tror att man bara ska vara här hemma och inte åka iväg då tycker man att allt känns trist, tråkigt, grått och på rutin. Och sedan när man ska få åka hemifrån så inser man vad man har här hemma, att man ju faktiskt tycker om de där rutinerna, vad man kommer missa här hemma, vad och vilka man kommer sakna och så vidare.”

Så här beskriver Ia hur hon känner i sitt inlägg De blandade känslorna inför Afrika. Exakt så känner jag inför min resa till Hawaii.

Beslut som var helt självklara för ett par månader sedan är jag nu mer likgiltig inför. Är det för att jag hunnit vänja mig gör mycket vid tanken? Är det för att jag vet att det är den enda väg jag har att gå? Är det för att livet här hemma blivit så mycket bättre? Eller är det för att jag är spritt språngande galen?
Årens erfarenheter säger mig att allt ordnar sig till slut och det ger mig ett lugn.

Det här med att börja jobba kl 5:30 gör mig slöare än slöast. Idag har jag glott på tv-serier och dokumentärer i flera timmar sedan jag kom hem kring kl 11:30, och jag har även pratat i ett timmeslångt telefonsamtal och hunnit sovit en skvätt. Sakta och inte alls så säkert har jag gjort lite vettiga saker däremellan. Jag får se det som min semester när jag egentligen jobbar hela sommaren, att jag slöar till det lite extra är jag lite värd tycker jag och vad det verkar som betar jag ju ändå av de måsten jag har inför resan. Att jag lagt av med matlagning och lever på Skogaholmslimpa och persikokräm hör väl bara sommaren till?

Klistrar in en Facebook-status till er som inte är vän med mig där.

”Sand i fejset, i håret, innanför bikinin och i sängen. Överallt sand och inte förrän någon sa åt mig att ”just embrace it” höll jag på att bli galen. Under tre månader på Oahu, Hawaii i höstas lärde jag mig att älska allt det där. Och om ungefär fem veckor är det dags igen, då åker jag tillbaka för att under 15 månader arbeta för Surfing the nations, en ideell humanitär hjälporganisation lokaliserad i Wahiawa i centrala Oahu. Ett rejält steg utanför min komfortzon i trygga Sverige där jag kommer arbeta som ledare, bo kollektivt och prata engelska varje dag. Det kommer bli ett tufft, utmanande och ett helt galet år i mitt liv!

Vill du hänga med på resan så meddela mig din mailadress så skickar jag mina nyhetsbrev till dig!”

Det räcker ju med att ni bara kommenterar och fyller i en aktuell e-postadress så lägger jag till er på maillistan. Nyhetsbreven kommer förmodligen komma en gång i månaden, men jag ska försöka uppdatera oftare här.

Det här med rubrikerna känns så okreativt, men ökar ändå min kreativitet att skriva lite mer, men de ska fasas ut snart, jag lovar.

Tänkte berätta om hur det känns att jobba mellan kl 5-10 om dagarna, och om hur resten av dagarna ägnas i sängen eller soffan och jag inte får något gjort, men sedan kom jag på att tänka på ett gammalt, raderat, blogginlägg jag läste här om dagen där jag framhävde mig själv som den jobbigaste, ledsnaste människan i världen. Men det blir så ibland, att jag blir ledsen och irriterad på mig själv och min situation, men jag har ju bara mig själv att skylla, bara jag kan förändra hur jag har det. Och det är ju egentligen hur skönt som helst att komma hem från jobb och en massage klockan 13 och sedan bara ligga ner och inte behöva göra något annat än mat. Jag var dessutom bjuden på en filmkväll, men bangade på grund av trötthet och att hela kroppen gör ont.

Ja, för den där massagen var bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Att tatuera foten där huden är som tunnast var a piece of cake i jämförelse! När jag la mig ner på britsen sa jag till massören att hon skulle våga ta i, för det värsta jag vet är när massage är så där ytligt och bara behandlar huden. ”Det brukar inte vara någon fara” sa hon och satte igång. Jisses! Hon hittade så många spända punkter i muskler som ingen någonsin berörtt. Tänk att få en armbåge intryckt i sätesmuskeln, muskeln mellan tumme och pekfinger mosad och ett finger så hårt i en muskel på låret att det uppstår blåmärken. Samtidigt som det gjorde sjukligt ont, så kände jag att det var så mycket spänningar som lossnade som orsakar smärta i min arma svank. Nu ska här kommas igång med träning och stretch lite oftare!

  Preparing for the visa interview..

Behöver ni lära er att göra ingenting? Jag kan lära er! Sängen, soffan, TVn och iPhonen är mina bästa vänner som hjälper mig att fördiva all min överblivna tid. Kurser hålls hela somnaren. 

Jag minns känslan att få ta ut cykeln från ladan för första gången efter månader av vintervila. Jag minns hur vi på högstadiet satt på en bänk utanför matsalen och önskade oss solbränna i vårsolen. Jag minns hur jag tänkte ”nu behövs ingen jacka mer” när jag gick hem från konfan en gång. Och alla de gånger mamma visat att musöronen kikat fram på björken i fårhagen. 

Våren på förr. 

Om 20 år kommer de minnena finnas kvar, medan årets vårtecken dränks i stress, jobb och lathet. Jag är rädd för att jag slutat skapa minnen och slutat uppskatta det som återkommer. 

Först firade jag påsk, sedan åkte jag hem till Stockholm och flyttade hem till min lägenhet. Lägenheten de har renoverat i tio veckor. Lägenheten som gett mig ångest och gråtattacker. Lägenheten med köket som jag avskyr. Lägenheten som jag saknat. Äntligen känner jag mig som hemma igen, men det kommer ta veckor att få ordning igen. Vet inte om det är menshormoner eller en kommande förkylning eller bara utmattning av flytten, men jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ögonen svider och hjärnan snurrar, ja bokstavligt talat så har jag nästan svimmat ett par gånger de senaste dagarna. I tunnelbanerulltrappan och på jobbet när jag går så bara svajar det till och jag får påminna mig att skärpa till mig.

AHA! Nu slog det mig. Bakfull. En tjej på jobbet frågade mig om jag var bakfull dagen efter jag jobbat ”svinis” (svinis = börja 05.00). Inte bakfull för att jag varit full, utan bakfull efter att ha jobbat morgon. Det måste vara det jag är idag, hade helt glömt bort det men jag klev faktiskt upp kl 4 igår morse och tog inte igen den sömnen någon gång. Idag har jag i vilket fall som helst mått skit och det jag ville komma till var att jag jobbar i fem dagar (54 timmar) till innan en ordentlig ledighet då jag kan fortsätta återställa lägenheten. Åh vad jag bara önskar att jag hade en trollstav så jag slapp lägga all min lediga tid på att omorganisera allt!

Jag tänker: åh jag måste blogga. Loggar in och läser ”ange rubrik här”. Jag vill logga ut igen. Vad tror ni, blir bloggandet roligare om jag börjar numrera inläggen istället för att övervinna idétorkan för att sätta den perfekta rubriken?

När jag kom hem från Hawaii fick jag lite klaustrofobisk känsla av min lägenhet, så mycket trängdes på en liten yta och efter att det sett i stort sett likadant ut i fyra år möblerade jag om. Men soffan upplevdes ännu större och ännu klumpigare och idag sålde jag den. Magkänslan kanske inte var helt med på det, men jag tänker att jag ändå sitter mest i sängen att jag kan leva utan soffa ett tag. Det ordnar sig säkert.

Har redan hittat den perfekta soffan, men den är inte till salu och jag vågar liksom inte fråga om den skulle kunna bli till salu så det är bara att starta jakten på en liknande!