Här om dagen dök den här bilden upp i mitt nyhetsflöde på Facebook. Den gjorde mig arg och äcklad på något vis, antagligen för att den träffade mitt i prick. Jag vill inte leva så. Därför tinar jag nu upp alla kanelbullar jag har i frysen och fyller en termos med kaffe och beger mig till Björns trädgård i Stockholm och hjälper Soppkök Stockholm.

Det är väl helt okej att lägga sparpengar på saker man velat ha i 15 år?

Förra sommaren var en av de bästa och roligaste somrarna jag haft, men även av de jobbigaste. Det mesta var roligt, lätt och enkelt nere i Vimmerby. Umgänget, jobbet och huset var fantastiskt.

Men så var det så mycket inom mig som sa stopp. Jag ville inte mer, jag orkade inte och många gånger stod jag nära bristningsgränsen och velade. Jag är glad att jag höll ihop, att jag jag kämpade mig igenom allt som hände där på insidan av mig, det har tagit mig dit jag är i dag. Idag kämpar jag istället med helt andra saker, som inte är relevanta i sammanhanget.

Den här sommaren som kommer är ett oskrivet blad. Jag vet ingenting och jag orkar inte planera den heller, jag tänker bara ta den som den kommer. Men däremot vet jag att i dagarna när Facebook-statusarna fylls med utrop om att folk börjar landa i Vimmerby svider det lite i mig. Jag vill.. Jag vill ju också känna den där glädjen av att komma tillbaka. Möta folk för första gången, kramas och peppade bege sig ut i parken för första jobbdagen.

Tre år har satt spår i mitt liv, och de blev en stor del av mitt liv. Men som en kollega nyligen sa till mig; de åren var ditt liv, och kommer bli mindre och mindre med tiden som går.

Ja, mitt liv kommer fyllas med fler fantastiska år som de som varit.

Allt som oftast så hinner jag inte klä av mig före toabesöket när jag kommer hem sent om natten, kan ju göra det samtidigt som jag uträttar behoven tänker jag och rusar in. Efteråt orkar jag inte plocka upp kläderna innan det är dags för sängen. Just nu bryr jag mig inte ett skit, men imorgon kommer jag önska att jag gjort det.

20 dagar kvar tills jag sätter mig i ett flygplan för andra gången i mitt liv. Den här gången kommer flyget lyfta..

Den här dagen började inte så bra och för första gången på 12,5 år ska jag åka till Alfta och inte bli mött av den här filuren som sitter på pannrumsvindstrappan och väntar. ;(

En gång köpte jag ett marinblått linne för att killen jag gillade verkade vara mer åt naturtrogna färger-hållet än jag med mina knalliga färger. Killen blev kär i en annan tjej och linnet ligger nästan oanvänt i garderoben.

Imorgon hoppas jag på att få uppleva en favorit i repris!

Det här är John. John är före detta kollega och vän till mig. John har en hemsida och en blogg som ni kan läsa i efter att ni läst det här inlägget.

Det kommer handla om kramar och det kommer handla om John. Och ni som känt mig länge eller följt min blogg genom åren vet min historia om kramar, annars kan ni läsa den HÄR, vilket rekommenderas. Numer gillar jag att kramas och kramar nästan ”hejkramar” till alla jag känner, förutom Sofie och Carro, eller om det är någon jag träffar ofta (man får inte tjata ut kramarna).

Jag tror att min kramfobi började växa bort när jag började jobba med teater. Teatermänniskor, framförallt skådisar tror jag, kramas rätt mycket. Mest hela tiden. John Pekkari är en skådespelare, och i filmen ovan listar han sina fem bästa egenskaper. Allt från bra magstöd till att han är snäll, men inget om kramar. Därför lägger jag till en grej på din lista John:

- Du är bra på att kramas. Varma, innerliga och fasta kramar och man blir alltid glad när man får en kram av dig!