När jag somnade hängde tavlan på väggen, nu gör den inte det längre och jag har ett svagt svagt minne om att det är mitt eget fel..

Jag vill baka kanelbullar, men orkar inte gå till Ica och köpa bakplåtspapper. Jag känner mig jättelat!

Tunnelbanan har varit avstängd sedan i mars och jag kan inte låta bli att pli pirrig i magen när jag ser byggubbarna plocka ner sina byggställningar, när vakter måste vakta perrongen för att den är så ny och när det kommer maskiner som slipar spåren om kvällarna. På måndag smäller det, låt oss korka upp champangen och fira!

(Någon som vet varför SL låter belysningen vara igång 24/7 förresten? Jag har mailat och frågat, men inte fått svar..)

Jag avskyr när kärleken slår till och man blir bangbomblixtförälskad i ett par skor. Var in på Sneakersnstuff en snabbis med Tobbe och då stod de där i en hylla. Ett par lila skönheter! Imorgon blir jag 700kr fattigare, bara så ni vet!

Och sen så måste jag köpa DE HÄR till vintern!

Under sommaren har det här blivit en av mina favoritvisor (eller kallar man den för låt?) då musikerna på Astrid Lindgrens Värld spelat den. Den gör mig glad och jag kan inte att låta bli att le när jag hör den.

Det gäller att ta vara på de små sakerna i livet och glädjas över dem. Som när man har en tråkig frukostmacka framför sig, och kommer på att det ligger en tub majonäs i kylen.

Åh du lyckliga stund!

Hur svårt ska det vara att få saker gjorda?! Med ett halvtidsjobb så har jag ju massor av timmar över till att styra upp det där som ska göras. Hela lägenheten borde få en omgång, en rejäl genomgång och organisering. I vissa skåp och garderober är saker bara inslängda för att inte ligga och skräpa, men nu ser det ju ut som skräp när man öppnar dörrarna! Det gör mig stressad.

Så, om jag skriver en lista här på vad som ska göras idag, då har jag ingen att blunda för längre. Då är ni delaktig i mina planer och kan kontrollera att det blivit gjort!

- Flytta ”medicinskåpet” från en låda till en annan.
- Städa översta trådbackslådan.
- Lägga färdigt hyllpapper i skåpen (ja, man blir lite gladare av hyllpapper).
- Städa skrivbordet.
- Fixa till filt/täckeshyllan i garderoben.
- Laga eller kassera den trasiga persiennen.
- Handla och göra lasange.

Nästan varje gång jag kommer hem till Alfta är det någon som påpekar min vikt. ”Vad smal du blivit” har blivit en hälsningsfras och varje gång någon frågar om jag gått ner i vikt blir jag både förvånad och förbannad. Oftast kommer ämnet upp så plötsligt att jag känner mig överumplad och måste direkt försvara mig på något fånigt sätt. ”Öhh va, nej. Jag har inte gått ner ett kilo på flera år”, vilket jag absolut inte ska behöva göra.

Jag förstår inte riktigt vad vitsen är med att behöva påpeka andras vikt, om det inte skulle utgöra en hälsorisk. Det gör mig riktigt förbannad att det ska vara det första man tänker på i den här utseendefixerade värld vi lever i!

So what om jag gått ner ett kilo eller två, du skulle aldrig säga något om jag hade gått upp!