Det här är ett inlägg för tjejer, och det kommer handla om underliv, mens och mensskydd så jag vill nu varna alla killar att ni läser på eget bevåg.

Jag har köpt en menskopp, och redan efter en mensperiod känns beslutet oerhört värt! Menskopp är en liten silikontratt som likt en tampong samlar upp blodet, men som man kan återanvända om och om igen. Förutom att menskoppen är miljövänligare än tamponger och bindor så är den även skonsammare mot din kropp. Den torkar inte ut slemhinnorna och huden blir inte lika instängd som den blir med binda.

Jag tycker att det är en väl värd investering, för 300 kr får du ett mensskydd som håller i flera år och som du dessutom inte behöver tömma lika ofta som du byter andra mensskydd.

Googla, eller gå in på länkarna nedan för att läsa mer, eller klicka på bilden för att komma till sidan där jag köpte min.

http://menskoppen.se/
http://www.m-koppen.se/
http://mkopp.se/

Jag har liksom fastnat för de här inställningarna i Hipstamatic. Inget annat än svartvit film och Hornbecker-linsen blir snyggt längre!

Min hemlängtan fick sig en skjuts när jag läste DETTA inlägg i Helenas blogg, men samtidigt är jag lite väl hemmablind för att kunna förstå hennes stora ord om den där lilla hålan.

Hålan som jag på något konstigt vis älskar, men inte vill vara i.

Helenas andra blogginlägg är också värda att läsa ifall ni vill följa en välskriven mammablogg!

Igår ringde jag för första gången i mitt liv till SOS Alarm. Det var en man som föll ihop utanför Konsum och jag var den enda som reagerade till en början. Min första tanke när jag såg honom var; ”Nej, nu måste jag göra hjärtmassage!”, men det behövdes inte. Han var bara väldigt berusad och slog sönder ögonbrynet.

Under de minutrarna jag var på plats blev jag förvånad över ett par saker. För det första var jag mycket lugnare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle vara i en sådan situation. Inte för att jag är rädd för blod eller kan se mig själv få panik, men jag trodde ändå att jag skulle vara mer speedad och nervös än jag var, vilket ju är en bra grej. Lugn som en filbunke liksom..

Sen så blev jag så förvånad över att det tog så många signaler innan de svarade när jag ringde 112. Det gick säkert fyra eller fem signaler innan någon svarade. Som ett vanligt telefonsamtal till vem som helst. Jag trodde de skulle slänga sig på luren med andan i halsen och liksom; ”Hallåvadärdetsomharhäntkommernågonattdönu?!”, men så var det ju inte alls..

Jag var lite skakig direkt efteråt, eller mer fylld av obehag, men nu är jag okej, och jag inbillar mig att mannen också mår bra nu.

Jag lyfte på kudden och där under låg den här lappen från världens bästa Petra. Hon stannade kvar i Göteborg efter vår Lisebergstripp med jobbet idag och nu när jag skulle lägga mig hittade jag den här fina överraskningen.

Jag ljuger inte när jag säger att jag inte sett klart en enda film i sommar. Jag lyckas somna varje gång!

På bussen hem från mina Malmödagar blev jag åksjuk. När jag kom till Vimmerby belv jag illamående av andra anledningar och det gör mig ledsen. Jag vill inte ha det så här, men jag vet inte hur jag ska komma över det. Just i kväll vill jag bara att det ska ta slut och att den här bubblan snart spricker!

Vill bara säga tack till mina kära vänner som gör bra musik. Ni förgyller mina dagar! Just nu spelas Desertsongs flitigt i iPoden och snart spelar Mars TV i Göteborg, missa inte om ni är där.

Tacket går till så många fler, men ni kommer inte klicka på fler länkar ikväll, så de här får räcka.