I min Facebook-feed sprids en hel del artiklar och statusar om kriget i Gaza, de flesta är emot Israel och jag är så dåligt insatt att jag inte orkar med mer. Och dessutom kan jag inte förstå hur man kan ställa sig på ena sidan och heja på i ett krig, och det var så skönt att hitta den här texten i flödet:

”Ingen har rätt vid krig – alla har fel. Det finns inga lyckade krig, och vi behöver skapa opinion kring att krig alltid är fel, snarare än att ta parti för den ena eller andra sidan.”
Läs hela texten här.

Ibland får jag för mig att jag är en sanntänkerska, ja inte sanndrömmare för det är snarare tankar som slår in än drömmar. Det är inte en déjà vu-känsla jag får, utan något jag tänkt, befarat eller hoppats på som sedan inträffar.

Vissa hej kommer lägligare än andra.

Jag brukar tycka att jag är rätt fyndig, rolig och odryg på sociala medier, ja det vore väl konstigt annars, men nu, mitt i natten, när jag scrollar genom mitt eget Instagramflöde så slår bomben ner; jag är ju värsta tråkmånsen och alla måste hata mig.

Sover på saken.

Det var längesedan jag hade en sådan här längtan att få spola tillbaka tiden, eller för all del framåt.

Jag har funderat på det här med kärleksbrev ett tag. Gamla kärleksbrev, skrivna, gömda och upphittade många år senare, flera genarationer senare. Tidskapslar och tidsdokument.

Om hunda år finns inget kvar. Ettor och nollor lösenordsskyddade med minst en siffra och en stor bokstav.

Om hundra år finns inget av dig och mig kvar.

En gång var det nyköpta brödet mögligt när jag kom hem från mataffären, dagen efter fick jag en ny påse.
En gång fick jag klåda av en deodorant jag testat, jag blev erbjuden en annan av företaget som gjort den.
En gång skrev jag ett brev till kungen, det blev läst och ett svar kom med Posten.

När jag är missnöjd och irriterad försöker jag säga till, berätta för den ansvarige. Jag känner mig ofta som en surkärring, skämms lite för att jag klagar. Men det känns alltid bra efteråt, när jag fått upplysa om att jag känner mig missnöjd och vill ha en förklaring, eller bara önskar mig få veta hur de tänkt (stackars SL, men jag har så mycket tid över på tunnelbaneresorna).

Jag tänker att det är likadant med politik. För att demokratin ska fungera så måste våra folkvalda få höra vilka frågor vi vill lyfta och vad vi är missnöjda med (och för all del nöjda med). Från och med nu ska jag börja maila folk lite oftare när frågor dyker upp i huvudet, det är min rättighet och skyldighet som människa i ett demokratiskt land.

Jag får ställa banala frågor, viktiga frågor och det-finns-inga-dumma-frågor-frågor. Jag tänker sluta dra slutsatser utifrån artiklar, Facebook-statusar och kedjebrev.

Här med lovar jag att jag aldrig tänker sluta vara källkritisk och frågvis!

Imorgon kl 14.00 ska mitt jobb spela fotboll mot andra personers jobb. Rivaler mot varandra, mer rivaler nu än förut förmodligen, och jag ska vara med. Jag vill inte längre.

Jag skriver ju sällan om jobbet, men nu vill jag bara skryta lite om hur sjukt stolt jag är över mig själv och över de här två produktionerna som jag jobbat med på senaste tiden. De har varit jobbiga, roliga och utveckande och så här i efterhand, så saknar jag dem mycket, trots allt!

Nu har jag kollat upp vad Språkrådet säger om de där orden jag gnällde över i förra inlägget, och som jag sa så hade jag inte någon direkt koll själv. Låt mig citera från Språkrådets frågelåda:

”När använder man från respektive ifrån?

Det är ingen skillnad i vare sig stil eller betydelse mellan från och ifrån. Det finns dock skäl att tro att ettdera av orden ibland kan väljas framför det andra av rytmiska skäl, men det är inte klarlagt.
Tre saker kan i varje fall konstateras beträffande användningen:

1. Som betonad verbpartikel är det bara ifrån som kommer till användning, t.ex. gå ifrån, slå ifrån [sig], säga ifrån, ta ifrån.

2. Som förled i sammansättningar är det bara från som används, t.ex. frångå, frånhända, frånsida, frånskild, frånsprungen, frånvaro, frånåkt.

3. Som senare led i sammansättningar är det ifrån som används, t.ex. bortifrån, därifrån, hemifrån, nerifrån, norrifrån, utifrån, varifrån.

Är det någon skillnad i användning av och och samt?

Ja, och är normalt förstahandsvalet. Samt förekommer inte i talspråk, utan hör hemma i det formella skriftspråket, där det används i stället för och när ett och redan är förbrukat eller när det skulle bli otydligt med och.
I ett exempel som nordöstra Götaland samt Gotland är samt tydligare än och, eftersom det utesluter tolkningen ’nordöstra Götaland och nordöstra Gotland’.

Man kan också ge ett uttryck tydligare struktur genom samt: Stolarna, bordet och soffan samt diskmaskinen ska bytas ut. Eftersom de första tre substantiven betecknar objekt som är av annat slag än diskmaskinen, är grupperingen motiverad.

Ett sista exempel på när samt bör användas är följande, självförklarande mening: Hjärtats rum är högra och vänstra kammaren samt högra och vänstra förmaket.

När ska man använda av och när utav?

Det vanligaste är att man alltid använder av, åtminstone i skriftspråk. Utav antyder en talspråkligare stil.
Utav kan alltid bytas ut mot av, men inte tvärtom. Av kan nämligen användas både som adverb och preposition, medan utav bara fungerar som preposition. Därför går båda bra som prepositioner, som i ‘jag visste vad jag gjorde trots påverkan utav/av såna här sovtabletter’. Men när av är adverb, som i ‘Ta av till höger’ går utav inte att sätta in i stället.”

Det viktigaste av det här är väl att vi alla slutar skriva utav, eftersom det är talspråk och att vi alla tänker på rytmen när vi skriver, tror det är en bruten rytm som ger mig allergi.

Det är inte bara särskrivningar som gör att det kliar på hela min kropp, på senare tid har även orden ifrån, utav, och samt börjat göra mig galen. Jag vet inte ens om de används fel, eller hur de ska användas egentligen, jag tycker bara att de är fula. Kan vi inte enas om att vi bara skriver från, av och och istället? Det är en vädjan, precis som nötallergiker vädjar om nötfria lokaler.

Och när jag ändå håller på, lär er skillnaden mellan vart och blev.

Med vänlig hälsning/ en språkpolis med svåra utslag.