Jag har en blogg, men skriver sällan i den. Är det någon som saknar den mer än jag?

Den här texten skrämde mig här om dagen, så mycket att jag var tvungen smsa den till både Hanna och brorsan och be dem förklara vad han ville för mig. För det första förstår jag knappt vad han skriver, den enda slutsatsen jag kan dra utifrån texten är han tycker det är synd om stockholmare för att de minsann också har det tufft och att de som väljer att bo någon annanstans får skylla sig själva för att de inte bor i Stockholm. För det andra, hur urbota dum får man vara? Detta valår skriver en av de största kvällstidningar på deras ledarsida att vissa delar i landet, förutom huvudstaden, inte räknas? Va?! Borde inte en kvällstidning vara mån om att försöka behålla sina läsare?

Den här texten får mig att gråta över att det blir så tydligt hur illa verkligheten är.

Vad gör jag i Stockholm när andra orter behöver mig lika mycket, om inte mer?!

Förra året firade jag med prinsesstubbe, men i år minns jag inte ens vad jag hade för mig den 22 januari. Jag vet i och för sig att det är den dagen på året då en hel hög facebookvänner fyller år, och att jag försökte variera mina gratulationer till kusinerna och mostern så mycket det bara gick, och att jag spelade in en sång till en vän mitt i natten. Vad jag gjorde resten av dagen är glömt, men så här i efterhand minns jag att jag inte firade att min egna lilla blogg fyllde år.

Hurra och grattis i efterskott, 8 år, bra jobbat!

Jag blir så trött på såna här artiklar. Klart det är bra att tidningar informerar att olyckor kan hända, men just när det är skrivet som att ”vi ringer till Aftonbladet och gråter ut” ger det mig rysningar.

– Man är orolig nog när man har ett så litet barn. Det sista man ska vara orolig för är elektroniken.

Och det här citatet? Det du BÖR vara orolig över i ditt hem är väl just elektroniken?!!

I två dagar har kroppen skrikit av trötthet, den vill liksom inte komma igång förrän långt in på eftermiddagen. Diskhögen väntar i köket och hela lägenheten är en enda kaos, varje måndag innebär sanering och det är en gåta hur det hinner bli lika stökigt varje vecka!

Skit, nu ringer telefonen, lika bra att kliva upp och ta tag i livet!

Jag tänker mig den som min alldeles egna personliga assistent. Den ska hjälpa mig i vardagen för att göra livet enklare. Vi börjar med att införa vardagliga vitaminbooster, två kilo apelsiner blev en liter juice och lär räcka ett par dagar. Nästa projekt är smoothies, det är ju så inne och hipt, så hit me med era bästa smiothierecept!

… ska det bli bättring här!

Intresset för att skriva svalnar, ändå sitter vanan att gå in och läsa kommentarer kvar. Jag är in på bloggen flera gånger om dagen, jag glömmer bort att det är jag som behöver skriva för att hålla den vid liv.

Jag väntar på födelsedagen och julen, allt annat känns som onödig utfyllnad just nu. Ibland ger livet mig svindel, ska vi hela tiden gå och vänta och längta? Varje dag, hela tiden. Äta, jobba, sova. Om och om igen, hela tiden.

Snö och jul, det känns kul!

Jag försöker sälja min bil, det är det svåraste och drygaste projekt jag någonsin tagit mig för tror jag. Ikväll grät jag en skvätt för att jag tycker det är så jobbigt med folk som ringer, smsar och mailar utan att presentera sig. Ska man köpa en bil av en privatperson kan man väl ändå vara lite trevlig? Jag känner mig hjälplös och vet inte hur jag ska göra. Hade det inte känts som att kasta pengar i sjön hade jag behållit bilen och kört den tills den faller ihop.

På olika håll kryper frågorna fram. Vad vad det för jobb? Vad var det du skrev om? Va, va, va? Jag skriver sällan om mitt jobb här, jag vet inte riktigt varför, men det växte bort lite genom åren och jobbet kändes lite för privat att skriva om. Plötsligt blev jag lite osäker på vad jag vill, och får, skriva om om olika arbetsplatser och dessutom tänker jag att ju mer jag skriver om jobbet ju större är chansen att mina arbetsgivare hittar till min blogg, vill jag det? Och om jag skulle vilja ha dem som läsare, vill jag då att de ska läsa om jobbet? Jag tycker helt enkelt att det är enklare att låta bli att skriva om jobbet, alla som känner mig vet var jag befinner mig på dygnets olika timmar, och de andra behöver faktiskt inte veta. Ljudtekniker, mer behövs inte tycker jag.

I alla fall så tog jag mig igenom beslutsångesten och tackade nej till två jobb på samma vecka. Ett av dem hade jag bestämt mig om för längesedan, det andra var en fast tjänst (!) som helt enkelt inte gick att kombinera med det jobb jag redan har. Det är ju alltid svårt att ta ett beslut vid sådana krockar, men ett beslut är ju det enda man måste ta och då fick det bli så här den här gången. Den lilla magkänslan jag hade är nu nöjd, men har jag otur står jag inom en snar framtid vid nästa vägskäl och måste välja vilken väg jag vill gå på… Ett val som kommer vara ännu svårare än det förra.

Anställningsintervju på torsdag!