Jag är förvirrad över livet, vet inte vad jag vill och vad meningen med allt det här är. Och än jobbigare blir det när jag får ett jobberbjudande som är över det vanliga, men samtidigt vill ha kvar mitt gamla jobb och dessutom har sökt ett jobb jag verkligen skulle vilja testa på. Imorgon är det torsdag och då ska jag lämna ett besked. Vet inte riktigt vad det är jag vill och magkänslan säger ingenting, men kanske lutar över mer åt ena hållet än det anda. Äsch, jag tror att jag bestämmer mig imorgon.

Känns inte den här Facebook-reklamen si sådär 16 år ur tiden?

..skrev jag och funderade på hur jag har det med mitt civilkurage.

Gårdagen är suddig. Jag skulle ta tunnelbanan hem från Gamla stan någon gång strax efter midnatt, det var lite småstökigt och det stod ett gäng innanför spärrarna. Mitt sällskap skulle till den andra perrongen och vi kramades hej då, sedan är minnet dimmigt. En sparkande fot, kanske två. En kille som sjunker ner på golvet. Blodet som rinner ur näsan. Ur munnen. Jag minns vagt hur jag knuffar undan folk som vill fortsätta sparka och känslan när jag får ögonkontakt med mitt sällskap som inte hunnit med sitt tåg. Jag pratar, lägger i framstupa sidoläge och tar fram papper ur väskan. Hinner tänka så många tankar, på kurser jag gått, gubben i Vimmerby och döden. Sedan kommer vakterna och poliserna och TV-teamet. TV-TEAMET!!? Jag minns att jag blev arg, arg på TV-teamet, men jag satt kvar där på golvet med blodet och killen med den sneda näsan och bulorna i huvudet tills polisen tog över.

Det mesta är blurrigt, men de kalla poliserna, vakterna med handspriten, sällskapet, folksamlingen och blodet finns där. Och civilkuraget.

En kollega på jobbet berättade om hur hon såg på sitt eget liv under de år då åldern började på siffran 3. Hon satte ord på mina tankar och känslan av att allt skulle vara försent, att jag borde gjort saker tidigare fick en spark i röven. Försvinn dumma känslor, tänkte jag, och funderar nu på den där resan till Hawaii, den där kön till ridskolan, drömhuset och bilfriheten. Alla idéer blir ett virrvarr i huvudet och det är så lätt att bara strunta och leva på i en evig väntan på att något ska hända. Det är ju bara jag själv som kan bestämma hur mitt liv ska vara, det är bara jag som kan skicka anmälningar, förfrågningar och göra det som ändå lockar där innerst inne. När det liv jag trodde jag skulle ha inte verkar bli av då borde jag ju verkligen inte skjuta undan de andra drömmarna. En spark i rumpan och ut utanför min comfort zone!

Igår, innan jag somnade, gnolade jag ihop ett blogginlägg i huvudet men så idag när jag vaknade så var det som bortblåst. Ja, så där är det ofta med både texter och sysslor, att jag tänker att jag ska ta tag i det när jag vaknar, men sen när jag har tiden varken minns jag eller orkar ta tag i det. Så idag har jag legat i soffan sedan frukost och försökt sticka babyvantar utan framgång. Jag rev upp skiten och försökte börja om, sen var jag tvungen att laga mat, så nu ligger jag här mätt och belåten åtminstone.

^”21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. ²²Gud välsignade dem och sade: ‘Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.’”
1 Mos 1:21-23

”Skriv en lista på alla dina vänner där du rangordnar dem från mest populär till minst. Släng sedan listan och gör aldrig om det igen!”*

Orden från en bok jag läste när jag var yngre har ekat i mitt huvud ett bra tag nu och jag har skjutit på det här inlägget länge, mest för att jag måste erkänna för er vilken hycklare jag är, men också för att vissa blogginlägg vill jag skriva bra och för att få ut orden från min hjärna till en välskriven text tar för mycket kraft och energi och formuleringarna mest bara blir en gegga, men jag vill försöka. Men då jag läst DENNA text så tänkte jag, att nu är det dags för att samla tankarna.

Jag minns tiden i början av mitt Facebook-användande som en spännande tid då jag addade var och varannan person jag kunde komma på, personer från dåtiden, nutiden och även den kommande framtiden (ja, vem har inte skickat vänförfrågningar till intressanta killar i hopp om att de ska bli en del av framtiden?). Genom åren har addandet från min sida svalnat, ja man inser ju att man kanske inte har så stort intresse av att följa vissa människors liv. Gång på gång märker jag hur lätt det är att föra muspekaren till friendsmenyn och bocka av ”Show in newsfeed”.

Men så kommer jag på mig, tänk vad många som kanske har gjort så med mig? Ja, det sårar mig verkligen att tänka på att folk kanske inte bryr sig om mig. Jag menar, jag vill ju verkligen inte vara en jobbig och dryg och ointressant person som folk inte vill ha att göra med. Och ju mer jag tänker på det så kommer jag ju på att responsen på det jag skriver och gör på Facebook svalnat, jag som tänkt att det kanske berott på att folk är mer inaktiva…. Jag vet, man ska inte jaga likes eller kommentarer, men vad är då grejen med sociala medier? Det är väl att ha en social kommunikation? Och om alla slutar läsa det jag skriver, hur ska då en kommunikation kunna kvarstå?

När jag skaffade Instagram ville jag bara att de som stod mig närmast skulle få följa mig, som en motvikt till Facebook där jag ju samlat på mig så många vänner av olika dess slag. Men ju längre tiden gick så märkte jag hur svårt det var att dra en gräns. Var sätter jag en gräns på vem som står mig nära? ”Om den får följa mig så måste ju den också få följa…” blev till ett dilemma jag inte kan lösa.

Jag gör det själv, tar bort vänner, avföljer folk, blockerar folk från mina statusar, men jag mår illa av hela grejen. Det här med sociala medier är ett ”problem” som skapats av oss människor som jag inte tror vi är skapta för, men ack så kul det är!

Hur agerar ni? Är det bara mitt samvete som spökar? Jag är öppen för en dialog här, då jag tycker det här är sjukt intressant och alla mina tankar inte fick plats i detta inlägg.

*Fritt citerat ur mitt minne.

Idag tipsade jag Paula om att se The Big C, jag brukar tipsa om den när folk efterlyser film- eller serietips på Facebook eftersom jag tycker den fått oförtjänt lite uppmärksamhet. En humorserie i lagom långa avsnitt som handlar om Cathy och hennes liv med cancer. Cancer är skit, men Laura Linney gör en grym insats i rollen som Cathy.

I alla fall så upptäckte jag alldeles nyss att första avsnittet i den allra sista säsongen visas på Svt ikväll, vilket sammanträffande! Nu har jag bakat äppelpaj och räknar ner minuterna innan det börjar!

Jag är ju inte den smartaste i världen, men det känns som att det är okej att vara troende i vilken religion man vill, men så fort man tillhör en svensk frikyrka då, då är det helt plötsligt inte okej?

Åker tåg och läser Kupé och kan inte låta bli att garva när jag läser reportaget ”Höstens värstingar — Här är 7 personligheter vi har fått nog av!”.
Twitterbajsare, precis så. En hög av bajsnödiga människor i en klubb för inbördes beundran.

Jag finns där, i utkanten, försöker göra mig fri.