Jag är på väg till en fest och hoppar på tunnelbanan, jag väljer en plats en bit bort från en man som ”ser skum ut”, ja jag hinner tänka så på de få sekunder det tar att välja ut rätt plats att sitta på. Efter en station vänder jag mig om och ser att mannen ligger på golvet, halv som halvt under sätena. Mina tankar hinner gå från ”jag vågar inte göra något” till ”jag måste se om han lever”. Jag gjorde det, men fick be om hjälp av andra medresenärer.

Ibland är det så svårt att vara den som gör något och jag känner att jag blir fegare och fegare ju mer tiden går. Som i lördags då en man gick fram till en av papperskorgarna på tunnelbaneperrongen, lyfte ur soppåsen och vände uppochner på den så att soporna hamnade på backen, sedan gick han obrydd vidare till nästa och gjorde om proceduren. Ingen reagerade, vi stod bara där, glodde, undrade och fördömde. Jag ville bli arg och säga att man inte bör göra så där, skräpa ner och förstöra för andra, men jag vågade inte.  För jag vill inte ställa till en scen, vill inte bli den alla kollar på och jag vill ju verkligen inte hamna i trubbel.

Hur gör du?