"Jag är väldigt försiktig med att kalla mig kristen. Inte alls för att jag skäms över det, tvärtom! Men jag vet hur dagens samhälle funkar. Vi ska placera in varandra i olika fack, så vi kan ha koll på varandra. Du kanske tänker: 'Jaha, men är du rädd för att placeras in i det facket? Du är ju kristen (?)' Nej, men folk placerar då mig i ett fack, och dömer hur jag är, hur jag tänker och gör redan innan han eller hon känner mig."
~Elin Ling
Jag är så trött på det där. Att jag aldrig ens får chansen att visa vem jag är. Hur jag är. Stämpeln i pannan är det första folk ser och sedan bryr de sig inte om att låta mig få visa mig. Låta mig vara den jag. Jag skämms inte på något sätt över att jag är kristen och det är en del av mig som jag vill ska synas, men när resten av mig glöms bort blir jag ledsen.
det tål att tänkas på.. varför måste det vara så?
helt nyligen hamnade jag i en situation där det talades om ”hur kristna är”. jag kände inte personerna så bra, de visste inte att jag var kristen. när de höll på och prata funderade jag på vad jag skulle säga. om jag skulle säga att jag var kristen, hur skulle de reagera då? de skulle säkert skämmas över vad de sagt och tycka det var pinsamt. jag sa iaf ingenting om att jag var kristen.
jag tänkte mycket på det här sen efteråt vad jag borde sagt. men det är inte så mycket att göra åt nu.
kanske sa jag inget för att jag inte ville placeras in i den bild de hade av kristna. vet inte. eller så är jag bara feg.