Vad kan en helg i Alfta vara? Förmodligen en massa, men den här har varit alldeles, alldeles underbar. Redan när jag i fredags klev av linje 100 längst upp i Storsveden och jag såg Elin stå och vänta med cykeln blev jag alldeles sentimental, eller något sånt. Kilometern det var att gå hem till mamma och pappa har aldrig kännts så lång någon gång, men jag tog mig ända fram och det var värt mödan.

Första tanken som slog mig när jag kom gåendes över parkeringen var att; "Hjälp, det ser ut som en soptipp här.." Men efter att ha rundat knuten på pannrummet fylldes mitt hjärta av glädje. En trädgård med blommor, gunga och altan. Shit vad vackert.

Efter att ha spenderat fredagskvällen i Dina Arena i Edsbyn och lyssnat på Patric Forsling så började lördagen med en cykeltur. Jag och Rasmus tog våra hojar och drog iväg.

Innan det gröna huset svängde vi vänster, fortsatte längs krusvägen och korsade storavägen och tog in längst mullestigen in i skogen. Vi kom sedan fram vid Sofies hur och fortsatte via Bäckvägen till Hemköp där vi köpte en varsin glass för mammas pengar av Matilda.

Vi kämpade oss i uppförbackarna och efter att ha vilat ett par gånger tog vi oss till slut hem igen och då var det enda rätta att ta sig ner till älven för ett dopp. Jag fegade som lika som de senaste gångerna jag tagit på mig bikinin. Men Rasmus, Elin och Kristina badade åtminstonde.

Jag och Rasmus spelade "strandtennis" på en torr gräsmatta tills vi vek oss av skratt, sedan tittade vi på Grynet och gjorde det samma.

Vi har kul tillsammans den där Rasmus och jag. Jag minns en gång då vi satt framför datorn och tittade på Höjdarna, det var på den tiden det gick som julkalender. Vi kollade på samma snutt om och om igen då Allram Eest sa att "Björne är ju min kompis" och blev jagad av en björn utanför studion. Jag måste nog inhandla en dvd med Höjdarna snart.
Kvällen spenderades åter igen i Dina Arenan på Kom & se-festival. Ganska trevligt att se lite gamla bekanta även om själva tillställningen i sig inte var så lyckad kanske.

I dag är det söndag och jag har bara varit. Det är nog mitt favorit uttryck. Bara vara. Det är nog det bästa som finns, förutom att få ligga i sängen och dra sig.

Vi grillade och satt på altanen och pratade. Vi pratar ganska mycket i vår familj, om ingenting. Det är det vi gör. Det slog mig i helgen varför jag är som jag är. Varken mamma eller pappa har någon direkt hobby de utövar, förutom pappas fiske då. Mammas tid går mest åt till att ta hand om hemmet och dricka kaffe medans pappa jobbar. Inte för att det borde spela någon roll, jag borde ju kunnat hittat på någon egen hobby, men vi har liksom aldrig blivit uppmuntrade till det.
Nu var det inte någon berättelse om varför jag är som jag är det här skulle bli, utan en hyllning till Alfta, eller snarare Storsveden eftersom det är där jag befunnit mig. Det närmaste Alftacentrum jag var i helgen var till Hemköp, mer hann jag inte se.

I dag gjorde mina systrar som de brukar efter maten, sov. Elin i sin säng och Kristina i sin. Jag passade på att surfa ett tag på Elins dator och packade ihop mina saker. Sedan letade jag fram bikinin igen och gick åter igen ner till älven. Efter att ha känt på vattnet och insett att det kändes alldeles för kallt att doppa kroppen i satte jag mig på stenarna. Sen satt jag bara där och tittade. Jag tittade på trollsländorna, på en fågel som simmade och alla skräddare på vattenytan.

Jag kände att minuterna gick ganska fort och att jag ändå hade gått ner dit så jag var nästan tvungen att doppa mig. Så med bestämda steg gick jag ner i vattnet. Jag tänkte att det bara satt i viljan och kämpade emot att kroppan skrek efter värme. Vattnet nådde över fotknölarna och tog sig upp mot vaderna och låren. Magen är den värsta och jag slängde mig för att få det överstökat. Jag tog handduken omkring mig och gick upp till huset.

Sen var det bara resan till Falun kvar.

"Jag ska aldrig nånsin glömma att det vackraste som finns är när kvällen lungt och stilla sveper in till sången av en Hälsingevind"
~Engmans kapell – Hälsingevind.