Livet känns inte verkligt, utan mer som en saga. Som en plats där jag tillbringar min tid just nu i väntan på något annat, något bättre. Alltid väntar och längtar jag. Min hållplats är min lägenhet och i min väntan gör jag sådant man brukar då man väntar på bussen; stirrar i backen, iaktar, pratar med förbipasserande, lyssnar på musik eller pillar naglarna. Instängd här i mitt tillhåll glömmer jag fort verkligheten. Det som kallar sig livet passerar utanför, utan att jag hinner med. Jag glömmer bort att leva det liv jag har, i väntan på ett annat. Jag påminner mig ofta om att det är här och nu jag ska leva. Det här är livet och jag får inget annat. Nu och här ska jag leva, jag får ingen andra chans.