Petra hade aldrig sett Fragglarna och en kväll i somras introducerade jag henne för sångerna på YouTube. Efter det blev deras sånger någon form av ledmotiv till vår sommar och vår vänskap. Med låtar som ”Jobba jobba” och ”En vimsig sång” i bakgrunden peppade vi inför dagen och roddade Stora scenen. Senare berättade John att han hade haft Fragglarna på LP när han var liten, och sedan dess har jag hållit utkik på både Tradera och på second hand.

Igår var jag på mitt nyupptäckta smultronställe, Myrorna på Adolf Fredriks kyrkogata, och spanade. Jag hade fyra mål; en munkjacka: bra att jobba i, en bok: nåt bra, en CD-skiva: Lalehs första, och en LP: Fragglarna.

Trött som jag var traskade jag direkt till pockethyllorna och roffade åt mig några böcker (ja, det blir alltid fler än man tänkt sig) och gick sedan till vinylbackarna. Valde en med titeln ”Svenskt” och började bläddra. Tänkte; ”Hur var det nu, räknades ‘barn’ som svenskt? Nä, jag orkar inte leta mer”. Vände upp blicken och lade handen på backen bredvid och lät sedan blicken följa handen. ”VA?! HÄR ÄR DEN!” skrek min hjärna till och jag drog illa kvickt upp skivan ur backen innan någon annan skulle få syn på mitt fynd. Min fina Fragglarna-LP.

På hemvägen kramade jag omsorgsfullt väskan med skivan i och hela jag var fylld av lycka!