Jag iaktar allt lite på avstånd. Jag hör, men ser inte. Är det menningen att jag ska se? Jag pratar med vänner om livet och inser att jag kanske slösar bort det. I stället för att ständigt vänta kanske jag borde göra något. Jag borde kanske lägga mer tid åt de jag bryr mig om. Åka till platser som det var längesedan jag besökte. Jag borde kanske ringa min farmor oftare. Jag kanske borde supa mig full. Jag borde kanske sluta skriva blogg så att folk ser en annan sida av mig än den jag visar här. Jag borde kanske prata med Gud mer än jag gör. Jag borde lyfta luren och ringa. Och framför allt, jag borde chansa oftare. Jag ser på andra och undrar hur de gör för att känna sig nöjda. Nöjda med livet och tillvaron. När tankar om att bli tagen för given och inte väcks, då kommer känslor jag inte kan hantera. Att känna sig hjälplös och obetydlig. Som om det man gör inte betyder någonting.

Fuck you bekräftelsebehov.