Sitter i Linköping och väntar på ett tåg. Jag lyssnar på Tomas Andersson Wij. I skymningen får han mig att vilja gråta för att allt är så vackert. Orden, musiken, ljuset. Och samtidigt är jag så otroligt trött, vilket spär på känsligheten. Kroppen vill stanna kvar i Stockholm och aldrig återvända från skönaste sängen!
amria
