När jag tänker på mitt liv tänker jag på ett garnnystan från syslöjden. Ni vet, ett sådant som killarna inte kunnat låta bli utan stoppat saxen i och skapat en massa olika ändar. Så när man själv ska använda garnnystanet så vet man inte alls vart man ska börja.

Jag grabbar tag i den ände som känns bra, det går smidigt och jag tror att jag hittat rätt. Men så helt plötsligt blir det stopp i en stor knut och jag får trassla mig ur den. Jag fortsätter men samma sak händer igen och jag får ta en ny ände. Allt känns bra och det flyter på, men så helt plötsligt tar tråden slut och hänger där i min hand. Åter igen får jag leta fram en ny och fortsätta in i oredan. Samma sak händer om och om igen, hela tiden.

Nu är jag trött på att leva ett livet med blicken fäst på framtiden. Ett mål som någon annan tutat i mig, en bild av vad livet ska vara. Man, villa, vovve och volvo. Är inte livet här och nu? Kan inte målet vara det jag gör just nu? Detta snack om att hela tiden se framåt gör mig illamående.

Förmodligen är det något som alla andra kommit på för länge sen, själv kom jag på det för ett par månader sen.

Sakta men säkert försöker jag reda ut garnnystanet, lite i taget, i lagom takt så att jag själv hinner med. Ingen idé att stressa eftersom det förmodligen bara kommer orsaka mer oreda än det redan är.

"So hold on to the ones who really care,
in the end they’ll be the only ones there.
When you get old and start losing you hair,
can you tell me who will still care?"
~Hanson – Mmm bop.