Paul pratade om att varje människas värde i går. En självklarhet kan tyckas, men faktum är att jag rätt ofta känner inte mig lika mycket värd som alla andra. Även i kyrkan, den plats där man minst av allt förväntar sig det, förekommer det att jag känner mig totalt misslyckad. Spelar man inte i lovsångs-teamet eller predikar så spelar det inte någon roll vem man är, förutom om man har hamnat i köket och fixat fikat. Vem är jag och vad gör jag där? Jag kanske överdriver en hel del och är lite väl pessimistisk nu, för utan såna som mig skulle ingen komma till kyrkan. Då skulle de stå där och spela, sjunga och tala till tomma bänkrader.

I dag sjorde jag någon glad, tror jag i alla fall. Fick i alla fall ett sms med varma ord. Det gjorde mig glad och visade att någon bryr sig om att jag bryr mig om. Tack.

Stan med Elin i dag. Inhandlade ett par strumpbyxor, som ser ut som långkalsonger och förmodligen inte kommer användas mer, och ett armband. En fika på Café vi 3, där vi hittade Anna och Julia, hanns även med innan sushi tillagades hemma hos Linus. Kan lova att jag mår illa just nu efter på tok förmycket utav det goda.

Melodifesivalen, någon som är förvånad? Var någon förvånad förra året? Christer Björkman hade lätt kunnat bespara oss på ett par delfinaler och andra chanser två år i rad nu! Men icke, man ska få genomlida skiten trots att alla redan vetat vilka som skulle vinna sedan artisterna presenterades.

Jag känner nu ett behov att få avsluta det här inlägget med något som inte känns så betungande som melodifestivalen. Garden state. En film som måste ses om den inte redan har setts. Sedan jag såg den i tisdags går soundtracket på repeat de stunder jag befinner mig hemma i lägenheten. Love it!